Faysa Idles live-litteratur på Way Out West kan vara en lösning på den pågående poesidebatten
På Way Out West dyker litteraturen upp när man minst förväntar sig den. KULTs litteraturredaktör Lara Levin funderar på de senaste veckornas debatter kring litteraturens existensberättigande och hittar en rimlig motreaktion i Faysa Idles poesi.
För ett par år sedan införde Bokmässan klubbkonceptet ”Bokmässan by Night”, en kändistät fest där våra blickar på celebriteterna stod i fokus, med ambition att motarbeta det litterära målet som Bokmässan står för. Litteraturen har aldrig varit så frånvarande i rampljuset och utvecklingen fick mig att aldrig vilja öppna en bok igen. I stället blev jag lämnad med ord som litterär korruption.
Senast förra veckan blev jag påmind om den känslan när jag läste Esther Arndtzéns krönika i GP om Adlibris senaste marknadsföringskampanj ”Hot books summer”. Jag ska erkänna att jag är skyldig till att matcha mina kläder med en och annan bok, men den här kampanjen sträcker sig bortom läsning. Det är istället idén om en slags simulerad läsning, som sprider budskapet om boken som enbart objekt, en accessoar som ska säga mer om personen snarare än den värld som boken erhåller.
”Ja, litteraturen får också vara ett glas rödvin förskönad i en småborgerlig, vit maktskrud. Det är bara att den ger mig muntorrhet.”
Parallellt med kampanjer som dessa pågår debatter och framtagningen av en kanon tillsätts för att definiera litteraturen. Ett aktuellt exempel är debatten och kritiken mot anhängare av den litterära våg som föreställer tidskriften L’amour – La Mort. Och Jonathan Brott, chefredaktören för den symbol-poetiska tidskriften, har i dagarna behövt redogöra sin poetik i det som upplevs som ett försvarstal för att existera. Ja, litteraturen får också vara ett glas rödvin förskönad i en småborgerlig, vit maktskrud. Det är bara att den ger mig muntorrhet.
Men i år uppträder Faysa Idle på Way Out West med en ny version av poesishowen Allt som glimmar är inte guld och det är intressant att se litteraturen dyka upp där man minst förväntar sig den. Den hyllade poeten till den brutala uppväxtskildringen tillika boken Ett ord för blod får mig att tänka på begrepp som ”live literature”, myntat av antropologen och författaren Ellen Wiles. Det svårfångade begreppet som tidigare har känts komplext uppdagas samtidigt som jag ser Faysa Idle stå på scen. Live-litteratur är en helt egen konstform som lockar läsare till live-evenemang, den samverkar med miljön texten befinner sig i och gör litteraturen live, snarare än att bara verka i ett tomrum. Det ger texten ett nytt liv och genklang, men även möjligheten att tolka den i en annan form. När Idles poesishow äger rum är det inte bara hon själv som omvandlar texten till live-litteratur – under showen involverar hon dansare i form av danskollektivet Blackout Family och artister som Cleo. Även videoinstallationer skapade av kreatören Ebba Lange visas på en stor skärm när Idle framträder på Spotifyområdet på festivalen. Det blir en ny form av litteratur och vi förvandlas till en annan typ av läsare.
Men bortom alla begrepp är det ändå känslan som övertar en till slut. Känslan av att följa Faysa Idle i den här coming-of-age-berättelsen i hennes litterära karriär. Poeten läser om drömmar, apati, och förlust i form av olika dikter titulerade Pippi, En hundra gumma och Lilla jag. Idle skriver från en plats som har kostat henne mycket när hon berör en myriad av samhällsfrågor, från gängkriminalitet till mammor som förlorat sina söner och andra smärtpunkter som omger det som är utanför festivalområdets bekymmer.
Man kan kalla det för en kulturkrock och den syns bara några meter ifrån mig när jag lyssnar på poeten. Bredvid scenen står ett tält signerat biltillverkaren Audi, och den breda sprickan mellan de som har tillgångar och de som behöver kämpa för sina drömmar existerar för dem som vill se det. Men så blickar jag tillbaka på Faysa Idle, i hennes svarta satininspirerade klänning samtidigt som hon läser strofer lika fläckfritt som en nypolerad bil. Hon öppnar upp poesin med glädje som om den vore en svårknäckt nöt.
