Faysa Idle och Ebba Lange om poesishowen Allt som glimmar är inte guld
Det är den andra veckan i januari när jag träffar Faysa Idle och Ebba Lange. Snön har lagt sig som ett tjockt lager över Stockholm medan minusgraderna bara sjunker. Hypen från jul och nyår är som bortblåst och gatorna består av människor som hastigt tar sig fram, som så fort som möjligt vill komma ifrån kylan. När jag sätter mig för att prata med Faysa och Ebba sprids en värme i rummet trots vädret utanför. Vi befinner oss i en studio vid KTH vars vita höga väggar ger en illusion av ljus trots den mörka himlen utanför. När vi ses är det lite mer än en månad kvar tills deras poesishow Allt som glimmar är inte guld ska ha premiär på Södra Teatern i Stockholm.
Hur kommer det sig att ni ska göra en poesishow tillsammans?
Ebba: Jag fick egentligen förfrågan från [arrangören] Luger, de vet att vi känner varandra och ville göra något som inte bara var en konsert. Då hörde de av sig till mig och ville även ha med Faysa. Det var precis när du hade släppt din bok också. Sen ringde jag bara dig och sa att vi måste göra en show tillsammans. Du ba okej!
Så det var där själva processen startade?
Ebba: Ja, jag har aldrig tänkt att jag skulle göra en poesishow med någon och vara med och bestämma, för jag har aldrig gjort det förut. Så jag blev chockad när frågan kom, men det har gått bra.
Kreativitet och ambition finns det gott om hos personerna framför mig. Båda utstrålar lugn och trygghet, samtidigt som ivrigheten lyser fram när vi börjar prata om föreställningen. Faysa är poet och har tidigare medverkat bland annat i Ortens bästa poet. Numera är hon även författare, då hon i höstas släppte boken Ett ord för blod. I boken får läsarna följa Faysas uppväxt i Tensta, från barnsben till ung vuxen. Faysa, som växer upp mitt i våldsvågen, förlorar många som står henne nära. Genom hennes ord får vi ett ofiltrerat perspektiv från de runt omkring som blir drabbade, ett perspektiv som många gånger blir bortglömt när man pratar om gängkriminalitet.
Ebba är fotograf och har jobbat med artister som Cherrie, Z.E., Fricky och Sabina Ddumba, och bland annat gjort projekt som musikvideoinspelningar och eventplåtningar samt jobbat med varumärken som Adidas och H&M.
När jag frågar hur processen har varit för två väldigt kreativa personer att tillsammans skapa det här så sneglar de lite på varandra och skrattar.
Faysa: I och med att vi är kreativa på två olika sätt så har jag tagit fram texter och Ebba ska tolka dem utifrån det hon ser i min konst. Som en person som skriver så är jag van vid att ha kontrollen, för det är man själv som bestämmer vilket håll man ska åt och hur människor ska känna. Nu är det Ebba som navigerar åt vilket håll vi ska åt, medan det är jag som kommer med själva produkten, så det är läskigt. När man ser tolkningarna av sina texter så kan man bli lite skrämd ibland eftersom det är utanför ens comfort zone. Men jag litar på att Ebba vet vad hon gör och hon gör mig aldrig besviken. Det tog tid för oss att hitta dansen i det hela och att få rytmen att följa varandra.
På vilket sätt är det läskigt att släppa kontrollen, utifrån ett skrivarperspektiv?
Faysa: Ebba ser saker som jag kanske inte kan se, men som jag kan känna. Vi möts med känslan att det är det här jag vill få ut, och jag tror inte heller att jag hade kunnat tolka mina egna texter.
Ebba: Men du ger mig mycket kontroll.
Faysa: Jättemycket.
Ebba: Det känns som att du litar på mig.
De skrattar. Det är lätt att notera rytmen som infunnit sig mellan Ebba och Faysa. Utifrån ser man den naturliga dansen mellan de två när det kommer till arbetet och förberedelserna inför poesishowen. De beskriver hur deras perspektiv på varandras idéer ger båda en form av bekräftelse på att det som de gör är bra.
Ebba: Vissa texter som du har skrivit har du kanske tänkt att äsch, ska den här verkligen vara med? eller vad fan är det här? Då är jag där och säger hur vi kan göra det här med den här texten och då ser du det på ett helt annat sätt. Om hon har skrivit en text helt själv och så får jag se den och göra något av det, då kan hon se hur bra den är istället.
Allt som glimmar är inte guld kommer präglas av teman som kärlek, sorg och gatuvåld. När Faysa och Ebba berättar om poesishowen är det lätt att förstå att det kommer vara en händelserik kväll där publiken med hjälp av även hemliga gäster kommer få en inblick i budskapet som Faysa och Ebba vill sända ut. Publiken kommer att få följa en fri berättelse där det återkommande temat är att finna makten tillbaka till sig själv. Faysa beskriver hur showen handlar om känslan kring att uppleva sig fängslad i sig själv, intryckt i ett hörn – men därefter hitta styrkan i att göra någonting med den smärtan.
Faysa har med sin skicklighet kring det skrivna språket fått ner detta på papper, medan Ebba med sin tydliga cinematiska stil gjort en visuell tolkning av Faysas texter. När jag frågar Ebba hur processen har sett ut för henne att tolka Faysas dikter ler hon.
Ebba: Skitkul! Alltså det har nästan varit lätt. Sen är jag såklart begränsad eftersom vi inte har en budget att filma det jag kanske vill. Men sättet jag har läst Faysas dikter på känns det nästan som om jag har skrivit dem. Inte för att jag känner igen mig i det hon skriver, utan mer att jag har läst de om och om igen för att göra de visuella grejerna. Det har kanske inte varit enkelt, exempelvis så har vi en stor projektor på scen som jag tänkte att det här måste vi göra något av. Men sen när jag började läsa texterna så var det enkelt för mig att se hur en viss text skulle vara en film istället, eller hur hon med en annan text bara ska köra helt live. Såna saker kom fram väldigt naturligt.
Sen barnsben har Faysa alltid dragits till böcker.
Faysa: Jag har alltid velat skriva och alltid känt av hur vissa böcker gjort ett avtryck hos mig. Så jag har vetat att jag vill få människor att känna så som jag har känt efter att jag har läst en bok. Jag kommer från en väldigt tuff bakgrund, så poesin och det går inte i hand i hand alls. Litteraturen har inte heller det, utan det är något som jag själv har haft med mig. Jag vet inte vart jag har fått det ifrån, utan det har bara alltid varit med mig.
Jag tänker att det är en sak att skriva för sig själv, men att dela med sig av sina tankar och det man har skrivit är en helt annan sak. Är det mer att andra har dragit i dig eller har du själv velat dela med dig?
Faysa: Jag tror att det är mer att folk har dragit i mig. Än idag fast jag har släppt en bok och folk skickar sina texter till mig för sina synpunkter så kan jag tänka varför skickar du det här till mig? Jag vet inte ens vad jag gör! Även med showen så kan jag känna att jag har bara tagit mig rätten att göra en show med Ebba, för jag vet inte om jag någonsin hade vågat ta ett så stort steg. Men eftersom jag litar på Ebba och tycker hon är så duktig, var det ändå inget snack om saken. Om det är någon jag ska göra något sånt här med så är det Ebba.
Faysa beskriver sig själv som en människa med mycket fart. Hon jämför sig själv med sin bok, hur det alltid är något som händer. Snabba rörelser. Det kommer att spegla sig även i poesishowen, menar både Faysa och Ebba.
En stereotypisk poet gör sitt uppträdande väldigt lugnt.
Ebba: Ja, precis. Väldigt lugnt och sakta. Det är fint det också, men vi vill visa någonting annat. Vi vill ha lite mer fart i det. Det kommer vara en vanlig poesiföreställning eftersom Faysa kommer stå och läsa sina texter, men det kommer också vara hemliga gäster. Mer saker som händer på scen än att det bara är en dikt och sen nästa dikt.
Lite mer pang på?
Ebba: Ja jo, det kommer inte vara clownigt så. Men det kommer vara mycket visuellt.
Faysa: Eftersom Ebba är van att filma musikvideos så har hon redan fart i sig så det blir riktigt najs att blanda det. För jag vet också att för unga personer, om du inte är 65 år, så blir det tråkigt.
Drivet att ge poesin ett större utrymme är något som tydligt motiverar både Faysa och Ebba.
Faysa: Poesin borde respekteras lika mycket som musiken. Men jag förstår också att med musiken går det snabbt. När det är en konsert så går man dit och man kan känna att det var värt att köpa den här biljetten. Jag kan förstå att folk inte känner likadant för en poesishow, att de tänker varför ska jag lägga mina pengar på det? Vi båda två vill att efter den här poesishowen ska man kunna lägga mer resurser på poeter och att de också ska få det utrymmet som artister har fått. Genom att inte göra en tråkig show tror jag att något kan hända. Men det är värsta pressen, wallah.
Ni har även tidigare nämnt hur det här är en poesishow för just kvinnor, på vilket sätt kommer det att gestaltas?
Ebba: Budskapet i showen är liksom inte kvinnor. Men man kommer förstå det genom showen, exempelvis har vi ett videoklipp på Faysas mamma som kommer att läsa en dikt. Jag tror bara att man kommer märka av det väldigt fint. Det handlar inte om att män är exkluderade från showen, utan att nä ni var inte med bara. Nu är det Faysa och hennes tjejer liksom. Och alla tjejer som kanske inte kan få en plats så enkelt. Man kommer fatta det utan att det blir så ah!
Faysa: Jag tror att när man väl sitter i publiken så kommer man känna friheten av att våga vara sig själv oavsett. Som Ebba sa, det kommer inte att vara upptryckt, men du kommer se den röda tråden genom hela showen. Du kommer märka att du går in i en kvinnas värld utan att det är rosa överallt. Men du känner det i din själ.
Faysa berättar att kvinnliga röster från flera olika delar av Sverige kommer höras under föreställningen, och att det skapar en viss gemenskap.
Faysa: När det bara är kvinnor runt omkring dig som skapar med dig så blir det någonting annat. Vi kvinnor är mer känsliga och vi gräver oss djupare in i saker. Vi kan få andra att känna mer. Det är vackert att kvinnor kan få visa sin talang på olika sätt, om det är att sjunga, rappa eller vad som helst.
Vad vill ni att folk ska ta med sig från Allt som glimmar är inte guld?
Faysa: Våga vara sig själv. Och våga inkludera. Jag tror att något vackert händer när man inkluderar människor. Och jag tror att det är det vi har gjort en hel del. Inkluderat en massa röster.
Ebba: Det låter så klyschigt, men jag vill att folk ska känna efter. Att den ska motivera på något sätt.
Faysa: Den ska sitta kvar hos människor.
”Allt som glimmar är inte guld” har premiär på Södra teatern den 24 februari.
