Färgsprakande utopi på Fotografiska
I fredags slog Fotografiska upp portarna för sin senaste utställning Between These Folded Walls, Utopia av Sarah Cooper och Nina Gorfer. Duon har sedan 2006 samarbetat och fotograferat berättelser runt om i världen. Samarbetet har resulterat i bildserier från Kyrgyzstan, Sapmí och Argentina – alltid med kvinnans berättelse i fokus. Nu riktar de linsen hemåt, mot Sverige och de berättelser som finns bland oss.
Med flyktingvågen 2015 som avstamp utforskar utställningen begreppet utopi, huruvida vi lever i en post-utopisk värld och vems utopi det i så fall är som gått förlorad. I färgsprakande porträtt avbildas unga kvinnor vars liv har påverkats av migration. Kvinnornas historier lyfts fram i surrealistiska sammansättningar av scenografi, kostym, optiska illusioner och magin i skicklig redigering. Även de är dekonstruerade versioner av sig själva – förhöjda genom ett teatralt bildspråk där varje detalj är en del av individens berättelse. Bildserien låter denna grupp av marginaliserade kvinnor få gestalta sina framtida jag – den utopiska versionen. Motivens sammansättning påminner stundtals om helgonbilder, som om Maria Magdalena skulle avbildas genom ett samarbete mellan Dolce & Gabbanas senare kollektioner och Frida Kahlos surrealistiska målningar. Detta gestaltas genom överdådiga färger och klänningar tillsammans med små personliga föremål från kvinnorna. Det är rikt, överraskande, detaljerat och väldigt tilltalande. I myllret av information kan extra kroppsdelar plötsligt synas. Vems händer är det som håller i lådan på kvinnans axlar? Är det hjälpande händer, eller någon som lägger på vikten? Porträtten är hängda på varsin vägg runt om i lokalen, som för att låta varje individ få ta sin plats. Verken kompletteras av välskrivna kontextualiserande biografier där kvinnornas bakgrunder i bland annat Somalia och Afghanistan diskuteras i relation till den svenska identiteten och familjetrauman.
Bland porträtten återfinns ett samarbete med Göteborgsoperan där delar ur deras dansensemble avbildas i en nästintill klassicistisk sammansättning. Det är ett avbrott från individens berättelse, skänker en annan rytm till utställningen och för med sig kollektivets perspektiv. Tillsammans skapar varje individuell berättelse en gemensam bild av utopi, för vem den tillhör och vad som krävs för att vi ska våga drömma igen. Och drömmen lär fortsätta. På öppningen av utställningen hintade Cooper och Gorfers att tankar om att göra serien till en trilogi har satts i rullning. Deras hittills femtonåriga samarbete lär fortsätta skänka skönhet och politisk diskussion till fotografin.
