Falsk blond men verkligt våld i Norma Jean Baker av Troja
Ett rökmoln skingras och upp stiger den uppsminkade och förföriska Norma Jeane Baker (Nina Jeppsson), bättre känd som Marilyn Monroe. I den silkesklädda grottöppningen som utgör scenografin hörs tonerna av ett Old Hollywood-musikstycke. ”Detta är Nilen och jag är en lögnare”, proklamerar Norma Jeane och sätter således sanningsfrågan ur spel. Damats premiss: Att den Helena som utlöste det trojanska kriget aldrig egentligen befunnit sig i Troja (delvis hämtad ur Euripides Helena). Vad som finns i Troja är ett moln; den verkliga Helena befinner sig i Egypten. I klassicisten Anne Carsons version av historien är Helena dessutom egentligen Norma Jeane, instängd på ett hotellrum i LA under krigets 17 år. Menelaos är förklädd till Arthur Miller, Normas tredje make och kung av Sparta och New York.
Carsons text är mosaisk, som en poetisk och lekfull väv av referenser som går tvärs över tid och rum. Mittpunkten är den kvinnliga ikonen som projektionsyta, och det våldet som denna ikon föder eller kanske snarare föds ur. Olof Runstens iscensättning tar fäste vid illusionens dragningskraft och är både sinnrik och expressiv utan att förlora sin stringens. Jag kan inte annat än applådera en regissör som vågar stå för sina val. Scener avbryts ofta, som en trasig bandspelare, av små ryckiga blackouts vari aktörerna flyttar position. Det är som hämtat ur horrorgenren och bidrar till en ständig osäkring av rummet.
Josephine Kylén Collins, uppklädd till en sliskig Gollum-liknande gestalt, glider in och ut ur en rad manliga karaktärer samt levererar eminenta ”lektioner i krigsförelse” (våldtäkt, dödande, ryska tankers etcetera), och kontrasterar således Jeppsons förtrollande Norma Jeane. De är varandras motsättningar men existerar samtidigt i kraft av varandra. Med stark scenisk närvaro och kroppslig precision briljerar de båda. Rösterna är förvrängda i högtalaren så att de verkliga rösterna endast framstår som ett svagt eko – en ytterligare förstärkning av den illusoriska leken. Om nu ens en ”verklig röst” kan påstås finnas? Kanske är den, likt det moln som Norma Jeane i Troja sägs vara, mest en skenbild.
Vad är det då illusionen ämnar att dölja? Norma Jeane är iklädd en överdådig svart morgonrock (kostym & scenografi: Tove Dreimansom) som förmodas täcka över den nakna kroppen. Vad som egentligen döljer sig under visar sig vara en simpel hudfärgad klänning med enkla streckteckningar på bröst och könsorgan. Norma Jeane funderar över sin falska blondhet. Spelar det någon roll? Illusionen har ändå haft sin verkan, det är för den männen utkämpar sina krig. En uppblåsbar militärtanker fyller en stund upp halva scenrummet. Föreställningen utmanar dikotomin falskhet/äkthet. Norma Jeane är, som det sägs i pjäsen, bara ”en bit grus fångat i världens behov av transcendens”.
Det som är så genialiskt med moln-metaforen, och som iscensättningen verkligen lyckas gestalta, är att molnet endast döljer ett tomrum, eller en frånvaro. Det finns ingen äkthet ”där bakom”. Jag påminns om Bertil Malmbergs dikt från 1947: ”Ack, även masklösheten / är maskerad – / även det naknaste ansiktet / förklätt i nakenhet. / Men där bakom / vad”.
Jag fröjdas! Teatern lever fortfarande. Jag minns inte när jag senast såg en så konstnärligt ambitiös föreställning, som samtidigt lyckades göra en annars komplicerad text begriplig. Mötet mellan text och iscensättning skapar något större. Carson borde alltid sättas upp så här.
”Norma Jeane Baker av Troja” spelar på Turteatern den 17-24. april 2026. Föreställningen är en Dramageddon-produktion, producerad genom samarbeten med Skogen, Dramalogen, Turteatern, Inkonst och Folkteatern i Göteborg.
