Ibland är det tacksamt när ett band blottar sina avsikter från första början. Som när tokhajpade jazzgänget Ezra Collective från London döper sitt tredje album till Dance, No One’s Watching. För jävlar, vad det svänger. Under en knapp timme ställer kvintetten upp en armé av takter och gung hämtade från afrobeats, reggae, calypso, och hiphop för att tjäna det högsta syftet: att skaka lite höfter och få det att rycka till i benen sådär oemotståndligt.
Festlig stämning till trots kan vi börja med det tråkiga, eftersom det är en rätt kort del av skivan: Ezra Collective är svagast på detta album när de jobbar med gästsångare. På spåren som bjuder in andra röster är det som att bandet byter skepnad från den moderna, genreblandande jazzens fanbärare till ett blygt kompband. Streets is Calling med Moonchild Sannely och M.anifest bjuder i alla fall på snygga flows och en hel del kaxig kemi. De andra två spåren med gästsångare är inte mycket mer än anonyma. Som tur är sköter Ezra Collective resten av den saftiga skivan själva, och oj vad mycket mer intressant det blir när saxofonerna och trumpeterna får bära melodierna istället för sångare. Som Vansbrogubbarna Svenne Rubins en gång skanderade: Det sjungs för mycket.
För när alla bara håller käften och spelar? Då får vi stadigt klättrande, fritt flygande triumfer som Palm Wine, hypnotiskt gungande skapelser som The Herald, och ett antal eldiga, passionerade explosioner som Expensive, Ajala, och Shaking Body. Ständigt flyter ljuden av publik, skratt, och samtal in och ut genom musiken. Ljudet av liv och dans, helt enkelt. Oftast är tempot högt, stämningen avslappnad.
Det är ett behagligt gung som präglar Dance, No One’s Watching. Men stundtals kan den dansanta stämningen kännas lite tandlös, som att det där oförutsägbara som präglar mycket av den bästa jazzen saknas. Då är det bra att vi också får två tvillingar till mästerverk som skakar upp tempot ordentligt, Hear My Cry och Everybody.
Här fångar Ezra Collective något alldeles, alldeles speciellt. Det är kolossala låtar, med galopperande trumpetmelodier som kommer bärandes på hopp och livsglädje. Inte av den helt obekymrade och naiva sorten, utan den hårt förvärvade sorten. Det är ljudet av en livsglädje som aldrig går att ta för givet. Hear My Cry och Everybody är låtar som känns som att ha vunnit efter att år av nederlag och uppoffringar har lämnat sina märken. Som att fira livet med sina närmsta, samtidigt som man är ständigt medveten om att ens närmsta inte är här för evigt.
I november avslutar Ezra Collective turnén för detta album med att bli den första jazzakten någonsin att agera headliner på Englands nationalarena Wembley. På vägen dit svänger de förbi Stockholm i oktober. En annan kommer att befinna sig på nordligare breddgrader, men det lär bli en jävla fest. Och i tider som dessa kan vi nog alla behöva fira livet och dansa som att ingen tittar ibland.
