Exfrun är en roman om när kärlekens löften rämnar
I litteratur som föds i en brytningspunkt finns en särskild skörhet. Ursula Parrotts Exfrun, utgiven 1929 är en sådan bok. Nu har den blivit översatt till svenska av Marianne Tufvesson. Exfrun är en klassiker från modernitetens gryning som fortfarande skär i samtiden med en klar och bitter röst.
I romanen följer vi Patricia, en ung kvinna som efter ett kraschat äktenskap försöker bygga ett nytt liv i 1920-talets New York. På ytan är det en tid av frigörelse, kvinnor arbetar, går på cocktailpartyn, väljer sina älskare. Men Parrott visar snabbt att denna nya frihet bär på en egen sorts fångenskap. Löftet om frihet blir en illusion under könsroller och maktstrukturer där möjligheter och egenvärden blir begränsade.
Parrott skildrar ögonblicket när kärlekens löfte bryts och ingen ny tro ersätter dess plats. Patricia och Peters äktenskap vittrar sönder på grund av svek, svartsjuka och förväntningar de inte längre tror på. När äktenskapet faller är det som om samhällets förväntningar faller samman, och Patricia lämnas ensam i ett ingenmansland där hennes värde fortfarande mäts i hennes relation till män.
Efter skilsmässan kastas Patricia ut i det moderna stadslivet, en tillvaro av arbete, cocktailpartyn och kortvariga romanser. På ytan lever hon det liv som den nya, fria kvinnan drömmer om. Men Exfrun gör det klart att denna frihet är dubbelbottnad.
Möjligheten att välja män, att försörja sig själv och leva ensam, det är också att hela tiden vara ensam och utbytbar. Den sexuella och sociala friheten liknar snarare nya begränsningar än frihet.
”Det är inte bara kärleken som går förlorad, utan en hel idé om vad det innebär att vara kvinna i en värld där gamla regler sönderfaller, och nya strukturer ännu inte ger någon fast mark att stå på”
Romanen rör sig med ett lågt tempo som även fångas i översättningen av Tufvesson, utan melodrama men med en sorts plågad klarhet. Språket är avskalat och kyligt. Parrott låter Patricia berätta om de största förlusterna, barnet som dör, maken som sviker, vänskaper som rinner ut i sanden, utan att höja rösten. Genom språkets kyla låter Parrot känslorna existera i en stram återhållsamhet och romanen lyckas förmedla en ännu starkare sorg, sorgen över allt som kunde ha varit, men aldrig blev.
Det är inte bara kärleken som går förlorad, utan en hel idé om vad det innebär att vara kvinna i en värld där gamla regler sönderfaller, och nya strukturer ännu inte ger någon fast mark att stå på. Även arbetet, som kunde vara en väg till oberoende, framstår som osäkert och förnedrande. Reklambyråerna och varuhusen där Patricia arbetar säljer samma drömmar om kvinnlig lycka som hon vet är lögner.
Och ändå är Exfrun inte en helt hopplös bok. Mitt i desillusionen finns en trotsig insikt: även om friheten är bristfällig och ensamheten tung – är medvetenheten om detta en styrka i sig. Patricia må vara frusen i kärlekens ruiner, men hon är också en av de första moderna kvinnliga rösterna i amerikansk litteratur.
Ursula Parrott skrev med en blick som var skarpare än sin samtid, och Exfrun påminner oss om att kärlekens sammanbrott inte bara är en personlig tragedi.
Det är ett fönster ut mot verklighetens begränsningar och möjligheter. En roman som inte bara överlevt tidens gång men fortfarande bär på en relevant sanning.
