Eurovision Song Contest 2023: Recension av finalbidragen
Timmen är slagen. Solen står i zenit. Dörren står vidöppen. Ikväll är det dags för den storslagna finalen i Eurovision Song Contest 2023 och vad som helst kan hända.
Theo Hafström och Ellen Algren har djupdykt i kvällens bidrag för att sålla ut agnarna från vetet. Åsikter finnes och de kommer här!
1. Österrike: Who The Hell Is Edgar? – Teya & Salena
Ellen:
Jag känner verkligen att Teya & Salenas låt är som gjord för mig. En Eurovisionlåt om att bli besatt av Edgar Allan Poes spöke? Target audience reached.
8/10
Theo:
Älskar!!! Det här är i princip Hypnodancer med Little Big rent musikaliskt tillsammans med en känga levererad mot musikbranschens usla villkor. Scennumret kunde dock varit lite mer camp? Det känns som att de satsat på mer stilrent nummer för att inte skrämma bort juryn, men vafan. Låten heter Who The Hell Is Edgar?. Släpp det!
8/10
2. Portugal: Ai coração – Mimicat
Ellen:
Portugal har en streak i den här tävlingen som är få förunnad. För att uttrycka mig simpelt: they never miss.
8/10
Theo:
I cannot stress this enough: Jag älskar Portugal. Jag tror jag måste ha varit portugis i ett tidigare liv. Ai Coração är cabaret med portugisiska inslag och Mimicat briljerar med sin sång, men samtidigt tror jag att det här kunde varit mycket mer effektfullt. De tre minuterna flyger förbi (vilket alltid är ett bra tecken), men för mig uteblir wow-känslan av någon anledning.
6/10
3. Schweiz: Watergun – Remo Forrer
Ellen:
Schweiz älskar verkligen brunhåriga killar? Eller alltså, vem gör inte, men det börjar faktiskt bli lite svårt att hålla koll på vem som är vem.
5/10
Theo:
Kan verkligen en låt som heter Watergun vara någorlunda bra? Svaret är självklart nej. Det är också ironiskt att just Schweiz skickar en låt med budskapet om att inte vilja behöva bege sig ut i strid. Ferrero Roche.. jag menar Remo Forrer could (and have) never!!!
3/10
4. Polen: Solo – BLANKA
Ellen:
Jag älskar verkligen sliskiga pina colada-poplåtar med palmestetik a la Stars Are Blind, perfekt för sommaren osv, men det här får mig inte riktigt att känna mig sådär Hawaiian Tropic-solbränd och 00-tals-läppglossig som jag vill känna mig av en sån låt. Catchy, absolut, men inte mer.
4/10
Theo:
Ett ord: Bejba.
Det här är årets guilty pleasure för mig, Solo är så banal en poplåt kan bli och BLANKA har inte direkt sjungit toppen när hon framfört låten live. Men satan vad refrängen sätter sig. Sök på definitionen av tuggummipop och du får upp denna.
Rent subjektivt objektivt kan jag dock inte ge ett alldeles för högt betyg för jag vet inte riktigt om jag skulle kunna stå för det. Eller skoja, jag vet att jag inte kan stå för det.
6/10
5. Serbien: Samo mi se spava – Luke Black
Ellen:
Det här är ett sånt bidrag som får en att tänka only in Eurovision (på det bra sättet!). Var annars skulle jag få se emo-skräck-synt-robot-slay på bästa sändningstid?
7/10
Theo:
TV-spelsmusiken äntrar Eurovision på allvar med Serbiens bidrag i år. Luke Blacks Samo mi se spava är mystisk, mörk och konceptuell, och Serbien etablerar sig som ett land som verkligen vågar ta risker i denna tävling. Kommer det belönas lika väl i år som förra årets femteplats? Förmodligen inte, men det sticker ut och det räcker gott och väl.
6/10
6. Frankrike: Évidemment – La Zarra
Ellen:
Det här är så franskt att klockorna stannar. La Zarra skriker till och med ut ”ÄRADE FRANKRIKEEEEEEE” innan sista refrängen. Och då har jag inte ens nämnt haute couture-klänningen med tillhörande pyttehatt.
9/10
Theo:
Den här har hypeats upp rejält sedan repetitionerna började och är för tillfället fjärdehandsfavorit till att vinna hela tävlingen, och jag kan både förstå och inte förstå det.
Numret är otroligt snyggt. Om Barbara Pravi tog en andraplats genom att vara superfransk, varför skulle inte La Zarra kunna göra det med lite mer party? Däremot är låten inte mer än en Dua Lipa-låt på franska som precis ramlade på målsnöret till att bli en av låtarna på Future Nostalgia (Moonlight Edition) (bonus deluxe-versionen osv). Den är bra, men långt ifrån vinnarmaterial. Det var i och för sig inte Space Man och SloMo på förhand förra året heller, men med en grym artist och ett spektakulärt nummer kan allt hända.
7/10
7. Cypern: Break a Broken Heart – Andrew Lambrou
Ellen:
Andrew Lambrou ska skatta sig lycklig att han sitter på den där falsetten. Annars hade Break a Broken Heart varit lite väl svårt att komma ihåg. Jag känner varken det ena eller det andra för detta, men det känns stabilt och en finalp
6/10
Theo:
Your average Idol-vinnarlåt-som-säljs-till-högst-budande-land. Är den dålig för det? Absolut inte. Men samtidigt är den så identitetslös så jag nästan kan tänka mig halva årets Melodifestivalenstartfält sjunga den. Bortsett från falsettrefrängen då, den kan jag ändå ge Andrew Lambrou.
6/10
8. Spanien: Eaea – Blanca Paloma
Ellen:
Jag kan ungefär lika mycket spanska som Jerry men det spelar tbh ingen roll!!! This transcends language…
9/10
Theo:
Det här bidraget är som gjort för mig. Flamenco i modern tappning och Blanca Paloma sjunger skiten ur alla i hela tävlingen. Det här inte bara ett framträdande, det är en spirituell upplevelse, och även om jag kan förstå att man kan klaga på att den är lite repetitiv så är det just det som sätter mig i fullkomlig trans. Jag skulle bli väldigt förvånad om detta inte var med och fightades i jurytoppen, för det här bidraget är ett mästerverk och Blancas röst är penseln.
10/10
9. Sverige: Tattoo – Loreen
Ellen:
Jag vågar typ inte uttala mig här. För varje dag som går blir det svårare att förutse om Loreen kommer klara att hålla uppe hypen och ta hem vinsten ännu en gång. Jag hoppas ju! Men sanningen är att framträdandet inte riktigt ger samma effekt med lilleputt-versionen av skärmarna, och även om Loreens bara uppenbarelse borde vara nog för att förtrolla en hel kontinent så MÅSTE varenda ton sitta som en smäck. Tummar: hålls.
9/10
Theo:
LED-mackan har behövt skalas ned för arenan i Liverpool vilket för ett vant öga är lite frustrerande, men bortsett från det är Tattoo en självklar vinnarkandidat. Det finns dock mer intressanta och nydanande låtar i årets startfält, så därför åker Loreen ett snäpp ner på betygsskalan.
9/10
10. Albanien: Duje – Albina & Familja Kelmendi
Ellen:
Albanien har en tradition av att skicka kvinnor med Röster som framför en känslomässigt laddad låt med folkmusikinfluenser, som dessutom oftast är på albanska. Jag brukar alltid tycka att det har något, och det tycker jag även denna gång. Albina Kelmendi har dessutom dragit med sig hela familjen (minus hennes golden retrievers) på scen, ett drag jag hoppas fler tar till nästa år.
6/10
Theo:
Jag nämnde att jag hade en konstig förkärlek till Portugal tidigare. Det har jag även till Albanien, åtminstone det unika språket. Utan att säga för mycket förklarar denna tweet exakt vad jag menar.
Tillbaka till låten: Duje är verkligen your average-albanska-Eurovisionbidrag, och även om det hade varit kul med något nytt är det ändå tacksamt med vissa stöttepelare som man vet kommer komma under Eurovision. Dramatiska kvinnor från Albanien är en sådan.
6/10
11. Italien: Due vite – Marco Mengoni
Ellen:
Marco Mengoni gör många rätt. Inte riktigt alla, men där och nosar iallafall. Jag har aldrig sagt nej till en italienare och det tänker jag inte göra nu heller.
7/10
Theo:
Due vite är en vacker italiensk ballad sjungen av en vacker italiensk man med en vacker italiensk röst som sjunger på ett vackert italienskt språk.
6/10
12. Estland: Bridges – Alika
Ellen:
Jag tror ändå att det här kan gå hem hos många där ute. Med tanke på hur många ballader som kvalificerade sig till finalen förra året finns det skäl att anta ett liknande utfall i år, och då tror jag att Bridges ligger riktigt bra till. Så länge Alika hittar den perfekta balansen mellan skör och desperat i sitt framförande ser jag ingen anledning att räkna bort henne.
5/10
Theo:
Estland och Alika ger oss en obligatorisk pianoballad, men hur bra hon än sjunger och hur ikonisk den luggen är så somnar jag snabbare än tiden jag hinner säga Bridges på.
3/10
13. Finland: Cha Cha Cha – Käärijä
Ellen:
Cha Cha Cha har blivit så mycket av en fan favorite att det nästan känns tjatigt att älska den. Men det finns inget fel med att gilla klassiskerna!
10/10
Theo:
Måste först och främst nämna att jag redan i januari fastnade för denna, och även om jag inte vågade ta ut något i förskott då så kände jag på mig att om den väl kommer till Eurovision kan den bli farlig. Nu målas den upp som vinstfavorit tillsammans med dess kära grannland i väst och jag skulle ärligt talat inte kunna bli gladare för en andraplats om det innebar att Finland tog hem vinsten.
Cha Cha Cha är crazy, det är party, och det är en mängd Eurovision-attribut som vanligtvis inte brukar gå hem i tävlingen, men som sammanslagits till en låt och helt plötsligt så känns det bara så självklart. Alla kommer inte fatta denna, men jag är redo att försvara Käärijä och Cha Cha Cha om jag så dör på kuppen.
10/10
14. Tjeckien: My Sister’s Crown – Vesna
Ellen:
My Sister’s Crown tycker jag är årets mest oförutsägbara bidrag. Refrängen är hypnotiserande, nästan beroendeframkallande. Versen är meh. Musikvideon är fängslande. Framträdandet är farligt nära cringe. Hur ska det gå!! Bita-på-naglarna-läge.
7/10
Theo:
I musikvideon kändes solidariteten till det slaviska systerskapet starkt och tydligt, så det är lite svårt att avgöra om Vesna lyckas förmedla samma känsla med en mer stilren approach. Låten är bra och produktionen är snygg, men jag hade önskat att den berörde mig på samma sätt som Russian Woman gjorde för två år sedan. Trots det borde Tjeckien kunna placera sig högt i år, för om det är något bidrag som östblocket kommer gå samman och stödja så är det detta.
7/10
15. Australien: Promise – Voyager
Ellen:
Om det ska finnas ”något för papporna” tycker jag ändå att Promise är rätt kul. Kanske pga syntsolot? Länge sen man hörde ett sånt. Piggar upp!
5/10
Theo:
Verserna är gås. De två första refrängerna är rent ut sagt trash? Och det har ingenting med att det är rock att göra, för growl- och metalpartiet (? hjälp) som kommer senare is giving. Samtidigt är det så ålderskrisigt att blanda genrer så grovt som Voyager gör här. Jag får inte ihop en samlad och lättföljd åsikt om det här bidraget som ni kanske märker.
4/10
16. Belgien: Because of You – Gustaph
Ellen:
Med tanke på Eurovisions status inom HBTQ-communityn är det sjukt att det inte voguas oftare i tävlingen? Oavsett är jag svallande lycklig att det görs nu.
9/10
Theo:
Det hade kunnat bli sååå fel och dammigt, så jag måste ändå tacka alla gudar för att det inte blev det!! Trots den tydliga 90-talsinspirationen känns Because of You modern, studsig och bara så ovillkorligt härlig. Gustaph sjunger så bra att man smäller av också.
8/10
17. Armenien: Future Lover – Brunette
Ellen:
Brunette sjunger att hon vill ha en kille som hon kan läsa böcker och dricka smoothies med. Får jag föreslå parveln längst ut till vänster i Shawn Mendes smoothie squad?
6/10
Theo:
Alltså, varför ska Brunette fördärva en så mysig låt med en jäkla rapvers? Jag förstår att tre minuter av det Future Lover mestadels består av hade kunnat bli lite tråkigt, men kom igen…
Jag tycker dock att låten håller i sin helhet, det går faktiskt att bortse från rapversen som är töntig, men inte så pass töntig att jag vill byta låt. Vsco-girl-texten, sista refrängen på armeniska, mantrat “be good do good look good” som vid det här laget präntats in i skallen på mig… Snyggt på scen är det också.
7/10
18. Moldavien: Soarele și luna – Pasha Parfeni
Ellen:
Saker jag aldrig tackat nej till:
- ett riktigt bra drop
- en riktigt bra flöjt
8/10
Theo:
Det här är exakt det Moldavien gör bäst – och oj vad det saknas lite etnocore i årets upplaga? Flöjtar, sektiga huvudbonader och framför allt kläder och scenografi i ändlöst många mönster. Pasha Parfeni lyckas verkligen fylla ett tomrum i år och om det inte vore för att det är ovanligt få folkinslag i år hade nog intrycket av Soarele și luna varit lika starkt – men vad gör det. Jag kan inte heller låta bli att tycka att både Pasha Parfenis röst och rumänska är fett sexigt.
7/10
19. Ukraina: Heart of Steel – Tvorchi
Ellen:
Heart of Steel är överraskande mycket bättre än gemene året-efter-vinst-bidrag. Det kostar ju en hel del att arrangera Eurovision, så året efter en vinst är det många som lutar sig tillbaka lite och skickar något lågmält, halvdant eller ointressant.
Men det här är liksom… coolt? (Även om det ordvalet omedelbart gör både bidraget och mig fruktansvärt ocoolt.)
8/10
Theo:
Jag har ända sedan jag hörde Tvorchis Heart of Steel i december (japp, så tidigt väljer vissa länder sina bidrag) tyckt att det här är en steril låt ovärdig att representera ett så färgsprakande Eurovisionland som Ukraina – fram till för några dagar sedan.
Det är framför allt kul att Ukraina testar något helt nytt och skickar en R&B-poplåt, och ukrainarna är som vanligt duktiga på att göra snygga scennummer. Verserna är dock betydligt bättre än refrängen som är låtens stora svaga punkt, vilket kanske inte är den bästa svaga punkt att ha. Jämfört med de suggestiva och dynamiska verserna låter de mer som en eftertanke än något annat. Men man kan inte vara bäst varje år förstås!!!!
6/10
20. Norge: Queen of Kings – Alessandra
Ellen:
Normalt sett brukar jag ha svårt för bidrag med någon typ av warrior-tema. Det känns liksom som att det finns en mässa eller festival någonstans där den grejen har en större skara fans än i just Eurovision. Jag börjar också bli lite trött på oss skandinavers oändliga vikingatjat. Släpp det? Så ah. Det börjar lite i uppförsbacke. Däremot är kombinationen whistle notes + russedunk verkligen något för mig, så i slutändan blir det godkänt.
6/10
Theo:
Det ska bli kul att se hur en låt som Alessandras Queen of Kings funkar i Eurovision, men annars känner jag mig ganska less på sån här musik även om melodin är catchy. Numret är också alldeles för mörkt och tråkigt, det hade varit roligare om de gått all in med den nordisk mytologi/vikingaestetiken.
6/10
21. Tyskland: Blood & Glitter – Lord Of The Lost
Ellen:
Ändå fräscht med ett metalband som sjunger om glitter! Dock är det tyvärr det enda intressanta med den här låten.
2/10
Theo:
Allt är relativt när det kommer till den här tävlingen. Det här är exempelvis det bästa tyska bidraget på länge, men det säger tyvärr inte så mycket. Blood & Glitter är långt ifrån tråkigt som helhet, men i grund och botten är det kort och gott en ganska vanlig rocklåt.
4/10
22. Litauen: Stay – Monika Linkytė
Ellen:
De senaste tre åren har Litauen skickat banger på banger. Jag hade därför riktigt höga förväntningar på årets bidrag, som Monika Linkytė tyvärr inte alls lyckades nå. Hon sjunger bra, kören lägger snygga stämmor, men jag känner verkligen… ingenting. Scenografin är typ ful också. Sorry to this woman!
3/10
Theo:
Vissa låtar och artister kommer undan med exakt allt så länge de sjunger bra. Monika Linkytė är en sån artist.
Låten är okej, refrängen på litauiska tjatar hål i huvudet på en. Men SOM hon sjunger? I sista refrängen tar hon i för kung och fosterland men ser samtidigt helt oberörd ut. Jag kan dock inte avgöra om det väger upp för en så mid låt som Stay ändå är.
5/10
23. Israel: Unicorn – Noa Kirel
Ellen:
Framträdandet är O TROLIGT. Show på självaste Beyoncé-månaden! Men året är literally 2023. Det GÅR inte att vara cool med en låt som heter Unicorn.
7/10
Theo:
Den här låten tar mig på en resa. En symfoni inleder med dunder och brak för att sedan mynna ut i en snygg popuppbyggnad. Refrängen bygger upp ännu mer, även om den kunde varit starkare, tills andra versen kommer in och helt plötsligt transporterar en till klubbarna i Tel Aviv som hela hbtq-communityt snackar om. När andra refrängen avslutas med en helt oförutsägbar brygga inser jag att detta är en villkorslös pastisch på K-pop (inte mig emot) och jag måste spänna varenda fiber i ansiktet för att inte brista ut i ett yaaaaaAAAAAASSS i låtens avslutande dancebreak. Det får komma på finalkvällen istället.
9/10
24. Slovenien: Carpe Diem – Joker Out
Ellen:
Inte trodde jag att jag skulle bli positivt överraskad av en låt med titeln Carpe Diem. Däremot är det till deras nackdel att Eurovisionscenen inte har samma layout som här. Det gynnar dem att vara omringade av en hord hoppande tonåringar. De ser lite ensamma ut där på den stora, tomma Eurovisionscenen.
6/10
Theo:
Studioversion: Poprock när den är som mest generisk.
Liveversion: Jag tar tillbaka ALLT. Vill dock inte uttala mig om det har någonting med sångaren i Joker Outs utseende att göra.
6/10
25. Kroatien: Mama ŠČ! – Let 3
Ellen:
Återigen ett only in Eurovision-bidrag. Låten i sig är inte något speciellt – the notes are noting osv – men det är kul med något som sticker ut hakan i ett annars (relativt) generiskt startfält. Allt som säger något är automatiskt godkänt. Fem män i soldatmössor, kalsonger och drag som kritiserar kriget? Toppenbra. Välj glädjen!
5/10
Theo:
Det här är ett bidrag gjort för extrema åsikter, och det behövs verkligen i Eurovision. Jag fattar typ vad de försöker göra (eller nej men aja), men för att vara ett spexigt bidrag tycker jag inte det har en tillräckligt stark identitet. Vad ska förmedlas här? Tydligen är låten en känga till Ryssland, men om man inte pratar något språk i närheten av kroatiska blir detta ju bara helt budskapslöst.
Jag måste dock erkänna att låten sätter sig direkt och att väcka reaktioner i ett sånt här sammanhang är viktigt, vare sig det är positiva eller negativa. Kroatien är nog det land i år som är mest tacksamma över att EBU slopat juryröstningen i semifinalerna.
3/10
26. Storbritannien: I Wrote A Song – Mae Muller
Ellen:
Jag har i många år förundrats över varför Storbritannien, hemnation till många av de största låtarna genom tiderna, alltid skickar Eurovisionbidrag som 1. Är helt värdelösa 2. Inte låter likt allt annat bra de brukar producera. Därför är det MYCKET välkommet att de har börjat rycka upp sig lite och faktiskt skicka normala bidrag. Sen tror jag tyvärr inte att I Wrote A Song är någon vinnarlåt, men det är ~framsteg~ och det ska de fan ha.
7/10
Theo:
Hemmanationen och Mae Muller avslutar hela startfältet med en fräsch och modern färgbomb till nummer och låt, och äntligen skickar Storbritannien något som känns representativt för deras musikscen. Det är absolut inte det mest unika som hörts i detta sammanhang, men för Storbritannien är nog det viktigaste att de etablerar en seriös inställning till tävlingen och I Wrote A Song är definitivt ett steg på vägen – hur oseriös titeln än må låta.
8/10
Lyssna på våra favoriter från i år och tidigare år nedan!
