Eurovision Song Contest 2023: Recension av semifinal 1 & 2
Den objektivt slayigaste tiden på året är här. Eurovisionveckan har precis börjat visa sitt lysande ansikte för oss och längtan har minst sagt varit enorm. Årets tävling hålls i Liverpool, där förra årets vinnarland Ukraina agerar värd för tävlingen tillsammans med förra årets tvåa Storbritannien. Tisdag kl. 21.00 visas semifinal 1, och torsdag samma tid är det dags för semifinal 2. 10 bidrag går vidare från varje semifinal, och på lördag är det vinna eller försvinna i Le Grand Finale som gäller. De länder som redan är vidare till finalen är Ukraina, Storbritannien, Frankrike, Italien, Tyskland och Spanien.
Våra Eurovisionexperter Theo Hafström och Ellen Algren har självklart lyssnat in sig på årets alla bidrag, och deras åsikter, ja, de hittar ni här!
Semifinal 1
1. Norge: Queen of Kings – Alessandra
Theo:
Det ska bli kul att se hur en låt som Queen of Kings funkar i Eurovision, men annars känner jag mig ganska less på sån här musik även om melodin är catchy. Numret är också alldeles för mörkt och tråkigt, det hade varit roligare om de gått all in med den nordisk mytologi/vikingaestetiken. Kul dock att låten som haft mest ruljans på TikTok öppnar hela tävlingen när TikTok är huvudsponsor. The impact.
6/10
Ellen:
Normalt sett brukar jag ha svårt för bidrag med någon typ av warrior-tema. Det känns liksom som att det finns en mässa eller festival någonstans där den grejen har en större skara fans än i just Eurovision. Jag börjar också bli lite trött på oss skandinavers oändliga vikingatjat. Släpp det? Så ah. Det börjar lite i uppförsbacke. Däremot är kombinationen whistle notes + russedunk verkligen något för mig, så i slutändan blir det godkänt.
6/10
2. Malta: Dance (Our Own Party) – The Busker
Theo:
Det här är nog så nära ett mardrömsbidrag för mig man kan komma. Funk när det är som allra mest naivt, klämkäckt och meningslöst. I och med att jag knappt orkar ta mig igenom låtens tre minuter har jag inte så mycket mer att tillägga.
1/10
Ellen:
Om man bad en AI att lyssna på några av de mest memeade bidragen från de senaste åren och spotta ut något skulle det bli ungefär så här. Funken från Citi Zēni. Saxofonsolot från Sunstroke Project. Tv-spelsestetiken från Daði Freyr. How about testa något eget…
3/10
3. Serbien: Samo mi se spava – Luke Black
Theo:
TV-spelsmusiken äntrar Eurovision på allvar med Serbiens bidrag i år. Samo mi se spava är mystisk, mörk och konceptuell, och Serbien etablerar sig som ett land som verkligen vågar ta risker i denna tävling. Kommer det belönas lika väl i år som förra årets femteplats? Förmodligen inte, men det sticker ut och det räcker gott och väl.
6/10
Ellen:
Det här är ett sånt bidrag som får en att tänka only in Eurovision (på det bra sättet!). Var annars skulle jag få se emo-skräck-synt-robot-slay på bästa sändningstid?
7/10
4. Lettland: Aijā – Sudden Lights
Theo:
Det finns en kärna i den här låten som hade kunnat bli något bra, men tyvärr är det för många faktorer som skaver med Aijā. Taktartsvalet? Engelskan? Produktionen låter också lite väl tom och billig för att framföras på en scen med hundratals miljoner tittare. Men den har ändå något, låten hade behövt någon vända till i studion bara.
Om Lettland vanligtvis brukar ha svårt att ta sig till final så känns det dock hopplöst med ett sånt här blekt försök.
4/10
Ellen:
Det finns en stor risk att Sudden Lights inte tar sig vidare till final. Det tycker jag är synd. Låten har något gripande över sig (förlåt för fruktansvärt töntigt ordval) och framträdandet lyckas med det inte helt lätta uppdraget att vara intressant och enkelt på samma gång. Det är också lite mysigt quirky. Hoppas på skräll!
8/10
5. Portugal: Ai coração – Mimicat
Theo:
I cannot stress this enough: Jag älskar Portugal. Jag tror jag måste ha varit portugis i ett tidigare liv. Ai Coração är cabaret med portugisiska inslag och Mimicat briljerar med sin sång, men samtidigt tror jag att det här kunde varit mycket mer effektfullt. De tre minuterna flyger förbi (vilket alltid är ett bra tecken), men för mig uteblir wow-känslan av någon anledning.
6/10
Ellen:
Portugal har en streak i den här tävlingen som är få förunnad. För att uttrycka mig simpelt: they never miss.
8/10
6. Irland: We Are One – Wild Youth
Theo:
Jag måste börja med att be om ursäkt till Mix Megapol som ständigt får utstå hat i dessa recensioner. Med det sagt är det här är en låt ur Mix Megapols A-rotation från typ september 2007. Pluspoäng för snygg kroppsstrumpa på sångaren.
2/10
Ellen:
Det finns något väldigt justgirlythings-pinterest-youtuber-resevlogg-2012 över denna. Men cheeked up i en glittrig jumpsuit eller ej – vad förväntar man sig egentligen av ett band med namnet Wild Youth.
2/10
7. Kroatien: Mama ŠČ! – Let 3
Theo:
Det här är ett bidrag gjort för extrema åsikter, och det behövs verkligen i Eurovision. Jag fattar typ vad de försöker göra (eller nej men aja), men för att vara ett spexigt bidrag tycker jag inte det har en tillräckligt stark identitet. Vad ska förmedlas här? Tydligen är låten en känga till Ryssland, men om man inte pratar något språk i närheten av kroatiska blir detta ju bara helt budskapslöst.
Jag måste dock erkänna att låten sätter sig direkt och att väcka reaktioner i ett sånt här sammanhang är viktigt, vare sig det är positiva eller negativa. Kroatien är nog det land i år som är mest tacksamma över att EBU slopat juryröstningen i semifinalerna.
3/10
Ellen:
Återigen ett only in Eurovision-bidrag. Låten i sig är inte något speciellt – the notes are noting osv – men det är kul med något som sticker ut hakan i ett annars (relativt) generiskt startfält. Allt som säger något är automatiskt godkänt. Fem män i soldatmössor, kalsonger och drag som kritiserar kriget? Toppenbra. Välj glädjen!
5/10
8. Schweiz: Watergun – Remo Forrer
Theo:
Kan verkligen en låt som heter Watergun vara någorlunda bra? Svaret är självklart nej. Det är också ironiskt att just Schweiz skickar en låt med budskapet om att inte vilja behöva bege sig ut i strid. They could (and have) never!!!
3/10
Ellen:
Schweiz älskar verkligen brunhåriga killar? Eller alltså, vem gör inte, men det börjar faktiskt bli lite svårt att hålla koll på vem som är vem.
5/10
9. Israel: Unicorn – Noa Kirel
Theo:
Den här låten tar mig på en resa. En symfoni inleder med dunder och brak för att sedan mynna ut i en snygg popuppbyggnad. Refrängen bygger upp ännu mer, även om den kunde varit starkare, tills andra versen kommer in och helt plötsligt transporterar en till klubbarna i Tel Aviv som hela hbtq-communityt snackar om. När andra refrängen avslutas med en helt oförutsägbar brygga inser jag att detta är en villkorslös pastisch på K-pop (inte mig emot) och jag måste spänna varenda fiber i ansiktet för att inte brista ut i ett yaaaaaAAAAAASSS i låtens avslutande dancebreak. Det får komma på finalkvällen istället.
9/10
Ellen:
Framträdandet är O TROLIGT. Show på självaste Beyoncé-månaden! Men året är literally 2023. Det GÅR inte att vara cool med en låt som heter Unicorn.
7/10
10. Moldavien: Soarele și luna – Pasha Parfeni
Theo:
Det här är exakt det Moldavien gör bäst – och oj vad det saknas lite etnocore i årets upplaga? Flöjtar, sektiga huvudbonader och framför allt kläder och scenografi i ändlöst många mönster. Pasha Parfeni lyckas verkligen fylla ett tomrum i år och om det inte vore för att det är ovanligt få folkinslag i år hade nog intrycket av Soarele și luna varit lika starkt – men vad gör det. Jag kan inte heller låta bli att tycka att både Pasha Parfenis röst och rumänska är fett sexigt.
7/10
Ellen:
Saker jag aldrig tackat nej till:
- ett riktigt bra drop
- en riktigt bra flöjt
8/10
11. Sverige: Tattoo – Loreen
Theo:
LED-mackan har behövt skalas ned för arenan i Liverpool vilket för ett vant öga är lite frustrerande, men bortsett från det är Tattoo en självklar vinnarkandidat. Det finns dock mer intressanta och nydanande låtar i årets startfält, så därför åker Loreen ett snäpp ner på betygsskalan.
9/10
Ellen:
Jag vågar typ inte uttala mig här. För varje dag som går blir det svårare att förutse om Loreen kommer klara att hålla uppe hypen och ta hem vinsten ännu en gång. Jag hoppas ju! Men sanningen är att framträdandet inte riktigt ger samma effekt med lilleputt-versionen av skärmarna, och även om Loreens bara uppenbarelse borde vara nog för att förtrolla en hel kontinent så MÅSTE varenda ton sitta som en smäck för att det ska plinga i vinstklockan. Tummar: hålls.
9/10
12. Azerbajdzjan: Tell Me More – TuralTuranX
Theo:
För första gången på väldigt länge skickar Azerbajdzjan en inhemskt skriven låt, och varför inte köra på Beatles-spåret när tävlingen ändå hålls i Liverpool? Och för alla Beatles-die-hard-fans som kommer säga emot mig: jag bryr mig tyvärr inte om ert omdöme tillräckligt mycket för att låta bli att göra den jämförelsen.
Jag har ärligt talat inga problem med den här låten, men den bryter också mot Eurovision-synden nummer 1: den är alldeles för tråkig. Gullig, men tråkig.
4/10
Ellen:
Tell Me More låter som soundtracket till ungefär alla Hugh Grants filmer från 00-talet, och det är jag helt för. Men snälla. Sluta rappa i låtar som absolut inte behöver en rap!!!
3/10
13. Tjeckien: My Sister’s Crown – Vesna
Theo:
I musikvideon kändes solidariteten till det slaviska systerskapet starkt och tydligt, så det är lite svårt att avgöra om Vesna lyckas förmedla samma känsla med en mer stilren approach. Låten är bra och produktionen är snygg, men jag hade önskat att den berörde mig på samma sätt som Russian Woman gjorde för två år sedan. Trots det borde Tjeckien kunna placera sig högt i år, för om det är något bidrag som östblocket kommer gå samman och stödja (bortsett från Ukraina) så är det detta.
7/10
Ellen:
My Sister’s Crown tycker jag är årets mest oförutsägbara bidrag. Refrängen är hypnotiserande, nästan beroendeframkallande. Versen är meh. Musikvideon är fängslande. Framträdandet är farligt nära cringe. Hur ska det gå!! Bita-på-naglarna-läge.
7/10
14. Nederländerna: Burning Daylight – Mia Nicolai & Dion Cooper
Theo:
Återigen ett land som håller sig till sin schtick, amerikanskt doftande midtempolåtar. Jag känner att jag borde vara mer irriterad på detta än vad jag är, men det här är ju trots allt en låt som jag kunde lyssnat på utanför tävlingen så det vore hyckleri av mig.
Om Kroatien är det land som är mest tacksamt för att slippa jurygruppernas omdömen i år så är Nederländerna nog det land som kommer sakna dem mest, för en finalplats känns svårt i dagsläget.
7/10
Ellen:
En av låtskrivarna bakom Burning Daylight är Duncan Laurence, en man som innehar både 2019 års Eurovision-vinst och den mest streamade Eurovision-låten någonsin. Man hade hoppats att det skulle synas här, men icke sa nicke. Rakt av snarkvarning.
2/10
15. Finland: Cha Cha Cha – Käärijä
Theo:
Måste först och främst nämna att jag redan i januari fastnade för denna, och även om jag inte vågade ta ut något i förskott då så kände jag på mig att om den väl kommer till Eurovision kan den bli farlig. Nu målas den upp som vinstfavorit tillsammans med dess kära grannland i väst och jag skulle ärligt talat inte kunna bli gladare för en andraplats om det innebar att Finland tog hem vinsten.
Cha Cha Cha är crazy, det är party, och det är en mängd Eurovision-attribut som vanligtvis inte brukar gå hem i tävlingen, men som sammanslagits till en låt och helt plötsligt så känns det bara så självklart. Alla kommer inte fatta denna, men jag är redo att försvara Käärijä och Cha Cha Cha om jag så dör på kuppen.
10/10
Ellen:
Cha Cha Cha har blivit så mycket av en fan favorite att det nästan känns tjatigt att älska den. Men det finns inget fel med att gilla klassiskerna! Det här är allt jag vill ha, och lite till.
10/10
Semifinal 2
1. Danmark: Breaking My Heart – Reiley
Theo:
Återigen inleder en akt med stark TikTok-koppling semifinalen. Coincidence? I think not. Färöiska Reiley har av någon oklar anledning nästan 11 miljoner följare på plattformen så någonting gör han ju rätt i alla fall. Det roliga är att Breaking My Heart både låter och ser ut som ett bidrag gjort för en TikTokare. Något fel med det? Nja. Låten är snyggt producerad och skulle funka i mängder med klädbutiker i valfritt shoppingcenter, men samtidigt är det inget jag varken skulle vilja se eller lyssna på någonsin igen.
3/10
Ellen:
Han ser AI-genererad ut. Det skrämmer mig. Också intressant att Danmark, ansiktet utåt för coola kids och kontinental dekadens, alltid skickar jordens töntigaste bidrag.
3/10
2. Armenien: Future Lover – Brunette
Theo:
Alltså, varför ska Brunette fördärva en så mysig låt med en jäkla rapvers? Jag förstår att tre minuter av det Future Lover mestadels består av hade kunnat bli lite tråkigt, men kom igen…
Jag tycker dock att låten håller i sin helhet, det går faktiskt att bortse från rapversen som är töntig, men inte så pass töntig att jag vill byta låt. Vsco-girl-texten, sista refrängen på armeniska, mantrat “be good do good look good” som vid det här laget präntats in i skallen på mig… Snyggt på scen är det också.
7/10
Ellen:
Brunette sjunger att hon vill ha en kille som hon kan läsa böcker och dricka smoothies med. Får jag föreslå parveln längst ut till vänster i Shawn Mendes smoothie squad?
6/10
3. Rumänien: D.G.T (Off and On) – Theodor Andrei
Theo:
Det här är KAOS. Det är dåligt på den nivå Eurovision-bidrag var dåliga på 00-talet, och tro mig, det säger en hel del.
1/10
Ellen:
Jag är bara glad att hans framträdande i semifinalen kommer vara utan de bakgrundsdansande tjejerna i underkläder som han hade med i den nationella uttagningen. What in the Polen 2014 was that.
1/10
4. Estland: Bridges – Alika
Theo:
Estland och Alika ger oss en obligatorisk pianoballad, men hur bra hon än sjunger och hur ikonisk den luggen är så somnar jag snabbare än tiden jag hinner säga Bridges på.
3/10
Ellen:
Jag tror ändå att det här kan gå hem hos många där ute. Med tanke på hur många ballader som kvalificerade sig till finalen förra året finns det skäl att anta ett liknande utfall i år, och då tror jag att Bridges ligger riktigt bra till. Så länge Alika hittar den perfekta balansen mellan skör och desperat i sitt framförande ser jag ingen anledning att räkna bort henne.
5/10
5. Belgien: Because of You – Gustaph
Theo:
Det hade kunnat bli sååå fel och dammigt, så jag måste ändå tacka alla gudar för att det inte blev det!! Trots den tydliga 90-talsinspirationen känns Because of You modern, studsig och bara så ovillkorligt härlig. Gustaph sjunger så bra att man smäller av också.
8/10
Ellen:
Med tanke på Eurovisions status inom HBTQ-communityn är det sjukt att det inte voguas oftare i tävlingen? Oavsett är jag svallande lycklig att det görs nu.
9/10
6. Cypern: Break a Broken Heart – Andrew Lambrou
Theo:
Your average Idol-vinnarlåt-som-säljs-till-högst-budande-land. Är den dålig för det? Absolut inte. Men samtidigt är den så identitetslös så jag nästan kan tänka mig halva årets Melodifestivalenstartfält sjunga den. Bortsett från falsettrefrängen då, den kan jag ändå ge Andrew Lambrou.
6/10
Ellen:
Han ska skatta sig lycklig att han sitter på den där falsetten. Annars hade Break a Broken Heart varit lite väl svårt att komma ihåg. Jag känner varken det ena eller det andra för detta, men det känns stabilt och en finalplats borde inte vara allt för omöjligt.
6/10
7. Island: Power – Diljá
Theo:
Vi lämnade drum and bass-popen på 10-talet av en anledning? Diljá kan sparka och volta omkring hur mycket hon än vill, det finns ingenting som kommer övertyga mig om att hon har tillräckligt med p-p-p-Power för att lyfta den här urtrista låten.
2/10
Ellen:
Det är lite oturligt att Power kommer direkt efter Cyperns bidrag i den här deltävlingen. Även om det (såklart!!!!) är olika låtar har de lite samma känsla och vibb – rätt generiska poplåtar om relationer. Tyvärr vinner Cypern den tävlingen för mig.
5/10
8. Grekland: What They Say – Victor Vernicos
Theo:
Om något i stil med James Arthur/Ed Sheeran/Lewis Capaldi ska gå hem i den här tävlingen måste det vara jääääkligt bra. What They Say är inte så bra. Men ganska bra. Jag måste dock ge en enorm eloge till 16-åriga (!!!) Victor Vernicos som skrivit och producerat denna helt själv. Tyvärr har han getts en riktig brainfart till scennummer.
5/10
Ellen:
“Well you know what they say / Lost souls make sure no one loses their way”
Är det verkligen något som folk brukar säga? Tycker också lite töntigt att bakgrunden är… det grekiska alfabetet.
4/10
9. Polen: Solo – BLANKA
Theo:
Ett ord: Bejba.
Det här är årets guilty pleasure för mig, Solo är så banal en poplåt kan bli och BLANKA har inte direkt sjungit toppen när hon framfört låten live. Men satan vad refrängen sätter sig. Sök på definitionen av tuggummipop och du får upp denna.
Rent subjektivt objektivt kan jag dock inte ge ett alldeles för högt betyg för jag vet inte riktigt om jag skulle kunna stå för det. Eller skoja – jag vet att jag inte kan stå för det.
6/10
Ellen:
Jag älskar verkligen sliskiga pina colada-poplåtar med palmestetik a la Stars Are Blind, perfekt för sommaren osv, men det här får mig inte riktigt att känna mig sådär Hawaiian Tropic-solbränd och 00-tals-läppglossig som jag vill känna mig av en sån låt. Catchy, absolut, men inte mer.
4/10
10. Slovenien: Carpe Diem – Joker Out
Theo:
Studioversionen: Poprock när den är som mest generisk.
Liveversionen: Jag tar tillbaka ALLT. Vill dock inte uttala mig om det har någonting med sångaren i Joker Outs utseende att göra.
6/10
Ellen:
Inte trodde jag att jag skulle bli positivt överraskad av en låt med titeln Carpe Diem. Däremot är det till deras nackdel att Eurovisionscenen inte har samma layout som här. Det gynnar dem att vara omringade av en hord hoppande tonåringar. De ser lite ensamma ut där på den stora, tomma Eurovisionscenen.
6/10
11. Georgien: Echo – Iru
Theo:
Georgierna älskar att köra på det okonventionella spåret i Eurovision, och det lyckas tyvärr väldigt sällan. Därför är det extra kul att de lyckats hålla sig trogna till sin knasiga formula och samtidigt presenterar något mer konkurrenskraftigt i år. Iru serverar drama på ett episkt sätt och sjunger både på hittepåspråk och den mest oklara texten på engelska någonsin. Unna er ett gott WTF-moment genom att läsa texten här. Still slaps though!
7/10
Ellen:
Om det är något jag älskar med Eurovision så är det dramatiskt sjungande tjejjor med gigantiska tygsjok och rökmaskinerna på max. Även om det känns som man hört låten förut (i Eurovisionsammanhang, dvs) uppskattar jag den. Speciellt refrängen, den har något magiskt över sig.
6/10
12. San Marino: Like An Animal – Piqued Jacks
Theo:
Klart sämst i år tillsammans med Rumänien. Det enda positiva jag har att säga om detta är att ljusshowen är snygg och sångaren sjunger bra, men samtidigt stör jag mig på hans röst så in i bängen.
1/10
Ellen:
Det känns som att Piqued Jacks väldigt gärna vill vara sexiga men de är inte helt säkra på hur man gör. Det hjälper liksom inte heller när de sjunger om att “få fjärilar i öronen” och “smell you like an animal”.
2/10
13. Österrike: Who The Hell Is Edgar? – Teya & Salena
Theo:
Älskar!!! Det här är i princip Hypnodancer med Little Big rent musikaliskt tillsammans med en känga levererad mot musikbranschens usla villkor. Scennumret kunde dock varit lite mer camp? Det känns som att de satsat på mer stilrent nummer för att inte skrämma bort juryn, men vafan. Låten heter Who The Hell Is Edgar?. Släpp det!
8/10
Ellen:
Jag känner verkligen att Teya & Salenas är som gjord för mig. En Eurovisionlåt om att bli besatt av Edgar Allan Poes spöke? Target audience reached.
8/10
14. Albanien: Duje – Albina & Familja Kelmendi
Theo:
Jag nämnde att jag hade en konstig förkärlek till Portugal tidigare. Det har jag även till Albanien, åtminstone det unika språket. Utan att säga för mycket förklarar denna tweet exakt vad jag menar.
Tillbaka till låten: Duje är verkligen your average-albanska-Eurovisionbidrag, och även om det hade varit kul med något nytt är det ändå tacksamt med vissa stöttepelare som man vet kommer komma under Eurovision. Dramatiska kvinnor från Albanien är en sådan.
6/10
Ellen:
Albanien har en tradition av att skicka kvinnor med Röster som framför en känslomässigt laddad låt med folkmusikinfluenser, som dessutom oftast är på albanska. Jag brukar alltid tycka att det har något, och det tycker jag även denna gång. Albina Kelmendi har dessutom dragit med sig hela familjen (minus hennes golden retrievers) på scen, ett drag jag hoppas fler tar till nästa år.
6/10
15. Litauen: Stay – Monika Linkytė
Theo:
Vissa låtar och artister kommer undan med exakt allt så länge de sjunger bra. Monika Linkytė är en sån artist.
Låten är okej, refrängen på litauiska tjatar hål i huvudet på en. Men SOM hon sjunger? I sista refrängen tar hon i för kung och fosterland men ser samtidigt helt oberörd ut. Jag kan dock inte avgöra om det väger upp för en så mid låt som Stay ändå är.
5/10
Ellen:
De senaste tre åren har Litauen skickat banger på banger. Jag hade därför riktigt höga förväntningar på årets bidrag, som Monika Linkytė tyvärr inte alls lyckades nå. Hon sjunger bra, kören lägger snygga stämmor, men jag känner verkligen… ingenting. Scenografin är typ ful också. Sorry to this woman!
3/10
16. Australien: Promise – Voyager
Theo:
Verserna är gås. De två första refrängerna är rent ut sagt trash? Och det har ingenting med att det är rock att göra, för growl- och metalpartiet (? hjälp) som kommer senare is giving. Samtidigt är det så ålderskrisigt att blanda genrer så grovt som Voyager gör här. Jag får inte ihop en samlad och lättföljd åsikt om det här bidraget som ni kanske märker.
4/10
Ellen:
Om det ska finnas ”något för papporna” tycker jag ändå att Promise är rätt kul. Kanske pga syntsolot? Länge sen man hörde ett sånt. Piggar upp!
5/10
