Before the World Blows är neosoulsångerskan Erykah Badus första album på över femton år och ett (kanske något otippat) samarbete med producenten The Alchemist. Echos, som öppnar albumet, kastar in lyssnaren i ett minfält av moderna problem – Badu tacklar allt från religion och etnicitet till teknologi, för att i ett kraftfullt crescendo sedan landa i ett hopp om att musiken ska överleva dessa kamper: “Surely the drums will outlast the gun”.
Echos är ett starkt intro som med utmanande men ändå medryckande hiphopproduktion sätter tonen för ett politiskt uttryck. Vad som följer därefter bibehåller tyvärr inte samma nivå. Badu överger sin skarpa satir för mjukare låtar om kärlek och vardag som i jämförelse förefaller smöriga. Visserligen behärskar hon även denna stil, och levererar käcka, sarkastiska rader som påminner om hennes tidiga konstnärskap, men samtidigt är det som om all udd går förlorad. Även produktionen blir här mer lågmäld och framstår mer som bakgrundsmusik än ett förhöjande av texterna. Albumet saknar helt enkelt fokus.
Andra ljusglimtar återfinns mot slutet, och det är som om Badu finner gnistan igen. Produktionen blir återigen uppfriskande experimentell på No I.D. och jazzrappiga Black Box, och gifter sig verkligen bra med Badus stämma på dessa mer vågade låtar. Gästande Kamasi Washingtons saxofon bäddar för ett riktigt cinematiskt avslut, samtidigt som Badu textmässigt återgår till sina attacker på samtiden. Albumet är onekligen som starkast när det vill utmana istället för att behaga.
Before the World Blows visar tidigt att det vill vara ett viktigt album – ett uttalande om den moderna världen som inte räds att säga vad det tycker. Lyssnar man vidare blir det dock snabbt mjukt och tamt – mer likt nidbilden av neosoul än den mer utmanande nisch Badu annars rör sig i. Jag vill fortfarande tro att “The Queen of Neo Soul” har det inom sig, men det krävs mer än hon demonstrerar här för att återerövra titeln.
