Erik Klinga: Jag dras till det drömlika och magiska uttrycket
I ett traditionsenligt vindpinat och ovanligt snödrabbat Malmö trotsar jag vintervädret för att ta en fika med albumaktuella Erik Klinga – ambientartisten med en fäbless för biffiga analoga synthar, antika orglar och natursköna fältinspelningar. Tillsammans skapar detta ljudbilder som befinner sig i gränslandet mellan det modernt digitala och det analogt sakrala. Med en värmande kopp kaffe och en saftig kardemummakringla sätter vi oss i ett gammalt korsvirkeshus i centrala Malmö och diskuterar hans kommande album Hundred Tongues, modern musikkonsumtion, fältinspelningar och analoga skapandeprocesser.
Vill du berätta lite om själva processen bakom albumet, hur du har skapat det och hur du använder det?
– När jag skulle avsluta mina studier i Stockholm visste jag att jag skulle flytta tillbaka till Malmö och vara verksam här. Redan sommaren innan hörde jag mig för och upptäckte att det fanns en väldigt spännande orgel, Genarpsorgeln, i Skovgaardsalen på Malmö konstmuseum. Jag mejlade dem och berättade om min bakgrund, att jag arbetar med elektroakustisk komposition och var intresserad av att fortsätta komponera för och med orgel när jag väl var tillbaka i Malmö.Och det var han. Genarpsorgelns anrika toner kan höras genomgående på Hundred Tongues, och intresset för det pampiga instrumentet härleder Erik till sin studietid.
– Om man backar bandet ännu längre så var det en kurs på Kungliga Musikhögskolan som öppnade mina ögon för orgelns värld, särskilt kring intonation och stämning. Jag upptäckte också att det redan fanns inspelningar gjorda på Genarpsorgeln, och att det fanns en stark historia kring instrumentet. Det är en av de bästa spelbara orglarna i Nordeuropa och en del av museets samling.
”För mig var det viktigt att få in omvärlden, att låta det levande ta plats och spränga rummets gränser, även om rummet i sig påverkar väldigt mycket.”
Arbetet med Genarpsorgeln började 2023, och tio månader framåt var Erik regelbundet på plats och slog an på den anrika orgeln med ett halvt millennium på nacken. – Jag spelade in, komponerade och tog materialet vidare in i studion. Där fortsatte jag att bearbeta det tillsammans med ett modulsystem. Parallellt jobbade jag med fältinspelningar, till en början främst i Skåne. Sen smög det även in inspelningar från Öland, eftersom jag fågelskådar en del. För mig var det viktigt att få in omvärlden, att låta det levande ta plats och spränga rummets gränser, även om rummet i sig påverkar väldigt mycket.
Det är något spännande med analoga syntar och svindyra modulära system – det finns en oberäknelighet som är kittlande och förförisk, framförallt i vår digitala tidsålder när allt kan kvantifieras och göras perfekt på första bästa dator. Jag frågar Erik om han föredrar att jobba analogt och om det tillför ett örongodis som man inte nödvändigtvis lägger märke till, men som likväl bidrar med det där lilla extra man inte alltid kan sätta fingret på.
– Det är en kombination av olika typer av ljudkällor som samverkar. Systemet är uppbyggt på ett sätt där själva ljudet och styrningen av ljudet är separerade, vilket gör att musiken formas mer organiskt i stunden. Det handlar om en filosofi där man inte låser fast sig vid fasta strukturer, utan låter processerna vara öppna och föränderliga. Jämfört med andra mer standardiserade system upplever jag att det här arbetssättet ger ett friare och mer gränsöverskridande uttryck. Jag dras till den klangvärlden, det drömlika och magiska uttrycket.
”Det handlar om en filosofi där man inte låser fast sig vid fasta strukturer, utan låter processerna vara öppna och föränderliga.”
Hur ser du på skillnaden mot att arbeta i till exempel Ableton?
– Jag hamnar ofta i flödessituationer när jag komponerar, där sekvenser rullar och utvecklas över tid. Det finns fortfarande någon form av grid eller tempo, men genom att kliva bort från datorn upplever jag en annan typ av spontanitet. Det handlar om att arbeta mer taktilt och fånga energi i stunden.
– Sen finns det alltid ett detaljerat arbete efteråt, med redigering och mixning. Men just det där initiala flödet är viktigt för mig. Jag förstår verkligen vad du menar med att vissa verktyg kan leda en in på ett visst spår.
Du nämnde att du använder fältinspelningar – berätta lite mer om dem.
– Tanken från början var att fältinspelningarna skulle vara kopplade till platser där musiken framfördes. Det har blivit ett återkommande arbetssätt i mina konserter – det händer något med musiken när den får bära spår av platsen den framförs på. Även om uttrycket blir universellt så känns det ärligt och fint att bjuda in det lokala.
Jag tar en tugga av min utomordentligt saftiga kardemummabulle och sneglar instinktivt på min telefon, av ren ovana och en sorts bristande självkontroll. Jag tänker på hur ambient som genre, med stereotypiskt långsamma passager och långa verk som ibland når upp i tvåsiffrig lyssningstid, kräver en sorts aktivt lyssnande och ett tålamod som är få förunnat i den moderna short form-ekonomin.
– Det finns en tydlig kontrast mellan ambient och det snabba tempo som präglar mycket av dagens musikindustri. Om målet är att tjäna pengar snabbt är det ett ganska kontraproduktivt uttryck. Samtidigt upplever jag att det under lång tid har pågått ett utforskande av klang, intonation och form inom ambient och minimalism. Jag tycker det är intressant att ibland bryta normerna och kanske arbeta med mer direkt melodik eller ett tydligare tilltal.
Så ambient har ändå en plats i streamingekonomin?
– Absolut! Det sista stycket på skivan, Hundred Tongues, är en direkt spegling av hur det lät när jag framförde titelspåret på Genarpsorgeln inför publik. Man hör till och med någon hostning i publiken.
”Det händer något med musiken när den får bära spår av platsen den framförs på.”
– Jag upplever att det finns ett väldigt levande community kring experimentell musik. I Malmö är Intonal en viktig institution, och det händer mycket både på Konstmuseet och i andra sammanhang, även i Stockholm med aktörer som Fylkingen.
Erik tar en klunk av sitt kaffe och reflekterar kring vikten av att ha fysiska sammanhang, framförallt i tider av politisk instabilitet och oro.
– Samtidigt märker man hur kulturen ofta får backa i dagens politiska klimat. Då blir det ännu viktigare med dem som orkar hålla i och fortsätta bygga sammanhang. Jag tror också att det finns en publik som vill bygga en långsiktig relation till musik, snarare än att det ska slå direkt.
På tal om politisk instabilitet har det väl knappast undgått någon att ett antal artister har valt att lämna Spotify, som ett resultat av Daniel Eks engagemang i försvars- och drönarbolaget Helsing. Erik är en av dem som ansluter sig till skaran och ser det som ett moraliskt val, mot Spotify och för kulturen.
– För mig är det till stor del ett symboliskt ställningstagande. Jag tycker att det är problematiskt hur resurser fördelas, och hur pengar som genereras inte nödvändigtvis går tillbaka till kulturen.
”Jag tycker att det är problematiskt hur resurser fördelas, och hur pengar som genereras inte nödvändigtvis går tillbaka till kulturen.”
– Bandcamp känns mer naturligt för den här typen av musik. Jag använder även andra plattformar som Tidal och Apple Music, där ljudkvaliteten är bättre. Det finns ett värde i att lyssna på musik i lossless-format, särskilt när ljudet är så centralt. Hundred Tongues ges också ut fysiskt på vinyl och den första skivan, Elusive Shimmer, gavs även på CD. CD är ett format jag har börjat uppskatta mer igen, inte minst eftersom vinyl har blivit så dyrt.
Personalen kommer in i vårt lilla hörn av caféet och meddelar att de stänger om femton minuter. Jag slänger i mig de sista ensamma smulorna av kardemummabullen och frågar Erik vad som står näst på agendan, när Hundred Tongues väl kommit till världen.
– Det kommer spelningar, men allt är inte offentligt än. För den här skivan krävs ganska specifika förutsättningar, det handlar mycket om att anpassa musiken efter platsens förutsättningar.
Hundred Tongues släpps idag, 23 januari, genom thanatosis.