Enríquez är både extrem och relaterbar
KULTs Vilma Wirenhed fortsätter sin jakt på höstens bästa noveller. Efter besvikelsen med Sex in the City hittar hon äntligen litterär skärpa och olustig nerv i Mariana Enríquez nyöversatta novellsamling.
Sagan om novellhösten fortsätter! I slutet av sommaren skrev jag om två novellsamlingar som jag såg fram emot att läsa i höst, och utropade novellhöst. Den första boken blev en besvikelse, men den andra – Mariana Enríquez Farorna med att röka i sängen – sitter verkligen. Den är allt jag vill att en novellsamling ska vara.
Försvunna barn och ungdomar återvänder men beter sig underligt, en tonårsidols grav grävs upp av sörjande fans, och förruttnade bebisar förföljer sina släktingar. I tolv gotiska noveller blandas klassiska skräckteman med argentinsk folktro och samhällelig skräck: mäns våld mot kvinnor, samhällskollaps och Argentinas historia.
Farorna med att röka i sängen utkom i Argentina 2009 och var Enríquez novelldebut. År 2021 översattes den till engelska och nominerades då till det internationella Bookerpriset, och nu kommer den på svenska i Hanna Axéns översättning. Juryn kallade den extraordinärt intelligent, politisk och “unputdownable”. Jag håller med.
Det finns många återkommande motiv: döda barn, besatta flickor, manligt våld och spår av Argentinas historia förekommer i många av novellerna, om inte i alla. Döda barn kan kännas som ett billigt knep – vi vurmar lite extra för dem och påverkas också starkare när de skadas, dör eller utsätts för fara. Men hos Enríquez känns det inte billigt. I bokens första novell blir huvudpersonen så irriterad på det halvruttna spädbarn som terroriserar henne att hon försöker strypa det, men det tar barnet ingen notis om utan fortsätter helt enkelt följa efter henne. Människorna i hennes noveller kan vara utsatta och sårbara, men de ges också ofta en agens som blir skrämmande i sig.
Det är också därför jag reagerar på den rökande dödskallen med läppstift som pryder det annars snygga omslaget. Den ger boken ett alltför barnsligt och konventionellt halloweenutseende. Jag har undrat varför förlaget i sin beskrivning av boken valt ordet “skräckanstrukna” istället för bara “skräck”, men efter att ha läst boken tror jag att jag förstår. Den är nämligen inte läskig, utan skrämmande. Obehaglig, olustig, litterär.
Jag tror att många, inklusive jag själv, har fördomar om skräcklitteratur. Kanske handlar det om en rädsla för bristande kvalitet eller att det blir platt, att man är lättskrämd och inte tycker om att bli rädd, eller att man har svårt för blod, våld eller spökhistorier. Själv har jag nog undvikit skräcken eftersom jag är rätt ointresserad av övernaturligheter, och tänker att skräck ska bli plojigt, övertydligt och kanske helt enkelt inte särskilt bra?
Men jag inser att jag har en väldigt begränsad bild av vad som är skräcklitteratur. För även om Farorna med att röka i sängen kanske inte är renodlad skräck lånar den både form, motiv och strategier från skräckens värld. Jag kommer att tänka på Edgar Allan Poes klassiska skräckhistorier, som skrämde mig från vettet när jag råkade komma över dem som elvaåring. Även de var samtida, litterära och högst obehagliga.
De noveller jag gillar mest i samlingen lutar mer åt body-horror (Var är du, mitt hjärta?, Kött) eller det oförklarliga (Jungfrun av sandtaget, Barn som kommer tillbaka). Men även de mer klassiskt övernaturliga spökhistorierna är mer än bara spökhistorier. Brunnen handlar inte bara om en häxa, utan om att leva med svår OCD och ångest. Då vi talade med de döda är inte bara en berättelse om flickor som leker med ett ouijabräde, utan också om ett land och ett folk präglat av en brutal militärdiktatur. Landets mörka historia sipprar in i hela samlingen.
Även de noveller jag tycker är svagast är bra – min största kritik mot dem (titelnovellen Farorna med att röka i sängen till exempel) är att jag inte tycker att de tillför särskilt mycket i samlingen. Som fristående novell tycker jag fortfarande att den är stark.
Något som gör den här boken så bra är att den verkligen gräver ner sig i besatthet på sätt som är extrema och relaterbara på samma gång. Enríquez tar vanliga känslor, som att vilja komma riktigt nära någon, och drar dem till sin absoluta spets. Hennes karaktärer vill förtrolla, skära upp eller till och med äta föremålen för sin besatthet.
I texten om de böcker jag såg fram emot i höst skrev jag att det med noveller är som med tv-serier: “man läser en novell och, om den är bra, allihop av bara farten”. Precis så är Farorna med att röka i sängen också. Det var länge sedan jag blev så uppslukad av en bok. Jag läser på spårvagnen, på jobbet, överväger att läsa på väg nerför backen i regnet men bestämmer mig ändå för att låta bli. Det är såhär jag vill att en novellsamling ska vara, få mig att säga “bara en till” och sedan läsa alltihop. Unputdownable. Att den dessutom får mig att omvärdera mina fördomar om en hel genre gör detta till en i allra högsta grad läsvärd bok.
