Enquists text plågar frigruppen Inkognito
Allt är tillåtet i krig och kärlek, så även på teatern (krig och kärlek är väl det enda teatern handlar om?). Men jag häpnas över den djupt oengagaerande texten av Per Olov Enquist. Han må vara död och begraven men orden lever ju vidare och plågar den stackars frigruppen Teater Inkognito som gett sig in i en fruktlös kamp med en historia om en galning, ett experiment och en svagsint präst. Det är som att varje mening får stå oemotsagd, som om källmaterialet är självklar och helig.
Texten har säkerligen satt käppar i hjulet för regissören Timotej Mimen som istället för att gestalta texten, låter den ta över. Kan man förnimma dygnets 25:e timme utan att förklara med orden? Kan man röra sig bland det okontrollerbara, sådär vid sidan av, och låta det förbli osagt? Jag behöver andas, snälla strunta i textjäveln och alla pretentioner om vad teater är.
Förutom galningen, eller Pojken som karaktären heter och spelas av Felix Hägg, experimentledaren (Malin Carlsson Ståbi) och prästen (Tobias Frisk) så är katten Valle högst närvarande under hela pjäsen (eller karaktärerna vägrar sluta tjata om den). Katten har Pojken fått som del av en studie av hur djur kan påverka och förändra människor. Den dör och återuppstår sedan. Pojken vill och lyckas till slut ta livet av sig för att jesuskatten Valle har övertalat honom. Prästen tar det hela på allvar, en överjordiskt osjälvisk handling eftersom historien om katten Valle och pojken är så tråkig. En bättre präst får man leta efter trots att han efter samtalet med Pojken vacklar i sin tro.
Två gånger händer något annat än krig mellan skådespelarna och deras text, regi mot manus, och det är när regin faktiskt får övertaget, när Pojken ska berätta om relationen till morfadern och platsen de båda bodde. Ljuset skiftar, Pojken ställer sig liksom vid en predikstol och förnimmer något ur minnet som är svårt att ta på.
Det blir sinnligt, en smakrensare likt gari eller sorbet. Det är det närmaste vi kommer Enquists himlaharpa, då telefonledningarna sjunger stjärnornas sånger. Pojken använder sedan rummet och rör sig för att gestalta sitt kroppsliga minne över sin morfars hus, något som bryter den annars så statiska treenighet karaktärerna sitter fastlåsta i.
Skådespelarna pratar för mycket! Deras ekon studsar utan att fångas. Det är som att rummet på Aliasteatern är för stort eller outnyttjat, texten fyller inte de faktiska tomrummen. De hänger istället som frågetecken över krigsfältet. Slag vunna är dock i minoritet och kriget är förlorat. Ibland går det inte riktigt som det ska. Det finns fler krig att utkämpa och fler texter att erövra… och skända!
I lodjurets timma spelas på Aliasteatern till 13 maj
