English Teacher kämpar med att få den brötiga Way Out West-publiken med sig
Kön ringlar sig som vanligt lång utanför Pustervik under Stay Out West men det känns ändå glest när Yorkshirebandet English Teacher intar stora scenen. Golvet är klibbigt och stämningen känns mer som en sunkig efterfest än att man ska få bevittna ett av världens mest lovande indieband.
Men det verkar inte som att det finns någon tid att förlora. Bandet öppnar med sin överlägset mest spelade låt The World’s Biggest Paving Slab. Krautbasen känns som att den gång på gång tuggar upp en och spottar ut en levande, och frontkvinnan Llly Fontain levererar varenda textrad med en helt sinnessjuk självsäkerhet. Därefter följer debutsingeln R&B och den Black Country, New Road-osande Broken Biscuit.
Låtarna smyger, för att i nästa sekund rusa och sedan kraschlanda i en total kakofoni och sedan på något sätt vaggas tillbaka till medvetande. Ganska ofta vänder bandet sig mot varandra och ler. De verkar till och med själva vara chockade över vad det är de har åstadkommit. Men det är beklagligt att publiken inte känner samma sak. För även om deras konsert är en uppvisning i brittisk gitarrock, är det väldigt mycket som tyder på att bandet inte är särskilt välkomna på festivalen.
Efter English Teacher spelar ett annat Yorkshireband: Yard Act. Deras backdrop har redan hängts upp, alla instrument står redan på scenen och publiken verkar vara mer intresserad av att förkröka och snacka om förmiddagens monsunregn än att ens lägga märke till bandet som spelar.
Det är mycket runt om kring deras spelning som bara skriker FÖRBAND. Men inte minst publikens ambivalenta inställning till denna Mercury Prize-nominerade akt. English Teacher kämpar och kämpar. Musiken är exemplarisk och levereras på ett utmärkt sätt och bandet känns helt överlyckliga över att få lov att spela sina låtar ännu en kväll. Problemet är att publiken verkligen inte kunde bry sig mindre.
De får dock ett litet genombrott med balladen You Blister My Paint när Lily Fontain primalskriker sista refrängen och håller ut tonen i en halv evighet. Folk jublar över bedriften. De gör sedan ett försök att välta byggnaden med sin absolut starkaste låt, Nearly Daffodils. Byggnaden står kvar.
Hela framträdandet känns som att det följer en romans dramaturgi. Det finns liksom en exposition, en komplikation och ett klimax. Som att se världens bästa film, framförd med endast musik. English Teacher måste bara lösa så att folk faktiskt vill se den.
“Happy?!” frågar Lily Fontain publiken efter att ha spelat den ultimata epilogen Albert Road. Hon får inget svar. Förutom nån full snubbe som skriker “YORKSHIRE!” allt han orkar. Det är ännu oklart om han syftar på English Teacher eller Yard Act.
