Richard Dawson är en udda fågel på den brittiska folkscenen – en experimentell singer-songwriter som inte skyr mötet mellan det vackra och banala, med ambitiösa kompositioner och samtidsfixerade texter som kan likna allt från personliga anekdoter till politiska tweets.
Dawsons projekt är ofta långa och vågade, men End of the Middle får ändå sägas vara jämförelsevis nedtonat: milda, balladliknande sånger, varav ingen överstiger åtta minuter – det vill säga kort med Dawsons mått mätt som 2022 släppte The Hermit, ett 41-minutersmonster till låt. Instrumentationen är vanlig gitarrdriven folk, men texterna och Dawsons vacklande falsett transformerar det till något helt annat. Hans obekväma, livströtta röst (med en härligt passande nordengelsk dialekt) gör att musiken känns nästintill cringe – fast på helt rätt sätt. Det borde låta vackert och jordnära, men det är som om han medvetet väljer att träffa fel toner för att frammana en känsla av att allt inte står rätt till.
På End of the Middle utgör varje låt ett eget slice of life-narrativ. Här trängs historier om banala livsöden, planer som aldrig blir av och problem som inte får lösningar. Alla är de karaktärsporträtt av helt vanliga människor i dagens England, men kombinationen alldaglighet-relaterbarhet blir djupt sympatisk. Med referenser till allt från Zoom-möten och PowerPoint-presentationer till att handla på Ikea och skicka fylleselfies på WhatsApp fullkomligt badar End of the Middle i vardagsmonotonin. På Gondola rabblas det upp diverse brittiska TV-program som kontrasteras mot berättarjagets tankar om förlorade drömmar, om högre utbildning och resor till Venedig. Boxing Day sales behandlar konsumentsamhällets falskheter, Polytunnel om eskapism i form av en koloniträdgård. Trött, grått och smått cyniskt – blir det mer engelskt än så?
Musiken känns ofta trevande och planlös. The question börjar med flera minuters lösryckt gitarrplock innan den hittar hem. Fumlandet stärker emellertid den karaktäristiska banalitet Dawsons texter präglas av. Kombinationen känns så medveten att det blir charmigt. På flera ställen i albumet dyker dessutom säregna saxofonsolon upp som ett skarpt sting i den annars rätt så monotona ljudpaletten. Ibland ges musiken dock så lite plats att den nästan inte märks av, och även om Dawsons historier skapar ett avtryck glöms stora delar av musiken bort kort efter lyssnandet. Höjdpunkter såsom det bullriga outrot i Knots visar på hur mycket albumet hade kunnat tjäna på större musikalisk variation.
Men avslutar gör vackra More than real, den enda låten på albumet som inte tycks fast i tristessen. Den handlar om en far-dotter-relation (med Sally Pilkington ur Dawsons band Hen Ogledd som gästsångerska) och utgör istället en lovsång till odödlig kärlek. Saxofonen gör en mer harmonisk återkomst och blir till en sprudlande symbol för allt det fantastiska i livet. Hela albumet liksom faller på plats med denna låt: bortom monotonin finns något som faktiskt är – ja, More than real.
Vad är det då som håller End of the Middle tillbaka? Kanske känns det bara lite väl mycket som det Dawson har gjort tidigare, utan att bygga vidare på det. Det saknar de episka proportionerna hos tidigare verk som Nothing Important och The Ruby Cord, och har inte samma tematik som hans konceptalbum Peasant och 2020. Samtidigt får man medge att det är hans mest verklighetsförankrade verk, och en stilfull studie i vardagsleda. Och det ligger onekligen något vackert i att lyckas skänka poesi till livets alla tråkigheter.
