En tredelad Julia stjäl showen från Romeo
Genom scensverige ljuder ett körverk av Shakespearebearbetningar. När det är dags för Folkteatern att stämma in i sången görs det i brutal bearbetning av Magnus Lindman och Frida Röhl, teaterns konstnärliga ledare som också står för regin. Mer än hälften av texten är struken och i Röhls version av världens mest berömda kärlekshistoria är det Julia som tar störst plats, i form av tre kroppar.
Frida Röhls uppsättning av Romeo och Julia återaktualiserar inte berättelsen utan låter frågan handla om vilka kärleksparet egentligen är. Mer än hälften av texten är modigt struken och kärnan består i passionen mellan kärleksparet. Koncentratet är inte bara tack vare Magnus Lindmans nyöversättning (som gett upphov till Capulet att kalla dottern Julia för ”söndercurlad”) utan också ett antal tillägg i texten.
Röhl låter här den unga kärleken balansera på spindeltätstunn lina framför en våldsam fond. Ett destillat som redan i första scenen gestaltas med stor medvetenhet i långa koreografiska omfamningar som avlöser varandra och uppluckrar ensemblens roller. Innan scenen är slut hinner vi bevittna femton dödsfall. Alla till följd av den dödsmärkta kärleken – giftet som smakar underbart.
Varnande flyglarm övergår i stråkar och krigs-associationerna fortsätter finnas kvar i periferin som ett molande mantra. Vi ser rökfyllda såpbubblor som spricker på väg ner mot scengolvet och låter sig bli metafor för allt det vackras obarmhärtiga bäst-före-datum. Då handlingen i berättelsen är mer eller mindre orörd blir det rummet och musikens toner som skarpt slipar våldets egg.
Charlotta Nylund har skapat ett scenrum som andas död och föråldring, patinerat in i minsta detalj. Vi blir utan placering både i tid och rum, och mitt på scenen finns en bassäng fylld med sandpåsar. En skyttegrav, en kärleksbädd: påminnelsen om kärlekens och våldets synergier. Den blir soffgrupp för Romeo och hans vänner, kuddrum för Juliorna samt slagfält vid mordet på Tybalt.
”Ty inga älskande har lidit så som Julia och hennes Romeo” lyder en av de sista replikerna i pjäsen, där namnens ombytta ordningsföljd får efterklang och banar väg för Röhls version. I denna uppsättning upplevs relationen precis så, och understryks med att Julias roll spelas av tre skådespelare (Hilda Krepper, Anna Lundström och Shada Sulhav). De rör sig elegant i mellanrummet mellan naiv puderrosa 14-åring till längtan efter det kvinnliga raseriet, intellektet och maktbegär.
Och här håller Röhls tredubbling av Julia. Endast en av skådespelarna interagerar med Romeo och publiken hinner aldrig gå i polyamorösa tankebanor. De tre Juliorna delar lemmar, åtrå och öde när de mot slutet alla tilldelas en varsin giftflaska. Trefalden ger visuell kraft åt Julia som blir till en bulldozer vars fysiska bredd i rummet skrämmer och förgör. En slags motvikt mot det manliga i Shakespeares text.
Tredubblingen riskerar dock att bidra till en riktningslöshet. Vi går miste om den koncentrerade passion som finns mellan berättelsens par. Det som ju är så speciellt med kärleken mellan två personer – att kärleksgiftet får de drabbade att isolera sig från omvärlden. Det abstrakta i Röhls regi övergår därför ibland i diffusa scener som delas upp till för många röster. När Paris kommer in som en manskör och även han finns i tre upplagor försvinner också det unika i Julias magnitud. Här blir plötsligt Romeo den utstickande som varandes en singulär gestaltning, och riskerar att bli mer huvudperson än vad Röhl nog aktivt försökt röra sig ifrån.
Odin Romanus gör rakt igenom en härligt sprallig Romeo som i sin pojkighet förstärker rollen som bikaraktär i relation till Julias komplexa känsloregister och starka kvinnlighet. Charlotta Nylund som också står för kostymdesign har gett Romeo en virkad axelremsväska som tillsammans med de tre Juliornas böljande tygremsor till kjolar andas Y2K-mode och ramar in bilden av tonår.
Redan från start är Joel Igor Hammad Magnussons nyskrivna musik en vital inramning för berättelsen. Tillsammans med Ellen Olaison framförs toner som klingar experimentell, ibland funkig, techno och ger svallvågor i jamberna. Musiken är suggestiv, spröd och landar ständigt i moll. Dess omfamnande armar förlängs också på scen med skådespelarna Björn Sahlins och Simon Rajalas saxofon- respektive fiolspel som förhöjer både smärtan och romantiken.
Det finns en stor medvetenhet i de koreografiska kompositionerna ensemblen stannar upp i, som bitvis liknar renässansmålningar. Den ikoniska balkongscenen blir ögongodis för publiken när ensemblens ficklampor riktas mot snedställda speglar i taket vilka kastar solkatter på Julias balkong. Paret är i ficklampornas ljus observerade från alla håll när de till slut möts och står under ljusdesigner Carina Backmans romantiska stjärnhimmel.
Det finns så mycket potential i Julia som karaktär. Hon, som över allt annat vägrar låta sig giftas bort till Paris. Efter pjäsens uppladdning av Julia som en stark, självständig ung kvinna, och i den omfattande bearbetning som gjorts blir jag nyfiken på om blicken hade kunnat lyftas ännu mer. Bort från ursprungsberättelsen och Julias flickighet, mot att Julia och alla hennes viljor fått ta plats i, och ytterligare ladda, pjäsens våld.
Romeo och Julia hade premiär på Folkteatern den 4 oktober och spelar fram till den 11 december.
