En studie i teaterns overklighet

Karolina Willebrand Vinnbergs Overkligheten presenterar sig som en opretentiös teater om teatern. Med humor och övertydlighet till scenkonstens egna konventioner vill pjäsen utforska gränslandet mellan verklighet och fiktion. Resultatet är ett spretigt sådant.

I centrum står “Warolina Hillebrand Kinnberg”, statens konstnärliga forskare och chef för Myndigheten för Avancerade Sceniska Studier (förkortningen ASS lämnas inte okommenterad). Publiken bjuds in på ett studiebesök där Warolina tillsammans med sin assistent Nestor redogör för sitt projekt: att kartlägga gränsen mellan konst och verklighet. Genom föreställningen löper den ”fjärde väggen” som både verktyg och tema, samt som svaret på den forskning som beskrivs pågå. Den osynliga väggen etableras både genom typiska mim-händer som markerar den imaginära väggen, samt genom ett förklarande av teaterns överenskommelse mellan publik och skådespel i att det som sker på scen är overkligt. Att fenomenet fjärde vägg på riktigt ekvivaleras som konstnärlig forskning visar sig dock medföra vissa utmaningar. 

Overkligheten präglas av fysisk humor och slapstick, och till min glädje vågar föreställningen låta kroppen väga lika tungt som orden. Samtidigt vill pjäsen använda så många tillgängliga metoder som möjligt. Vissa partier blir förvånansvärt traditionsbundna – duktiga och by the book – andra drivs mer av ett lekfullt driv. Ett driv som utgör föreställningens själva hjärta. 

Kostymen vill uppenbart bidra till satiren. Warolinas framtoning är tydligt kodad som en karikatyr av kultureliten. Här finns flera parallella berättarspår och anspråk: den fiktiva myndigheten, den konstnärliga forskningen, Warolinas egen historia, relationen till publiken genom den fjärde väggen och regeringens ingripande i handlingen. 

Är detta en satir eller inte, vill den både driva om sig själv samtidigt som syftet är att lyfta teaterkonsten? “Forskningen” som bedrivs låter som forskning om konst och inte av själva konstarten. Resultatet blir tyvärr för spretigt för att kunna ge något svar, vilket den såklart inte behöver. Problemet är bara att föreställningen själv satt sig på den höga hästen. 

Föreställningen lägger krokben på sig själv i intentionen att lyfta scenkonsten genom teatern där den samtidigt hånar och framställer konstnärlig praktik på ett ytterst udda sätt genom den påstådda konstnärliga forskningen. Jag förstår inte om man velat uttrycka en styrka eller svaghet i konsten, eller möjligtvis både och. Hursomhelst blir det rörigt och svårt att som åskådare navigera och förstå vad pjäsen egentligen vill säga. Ena stunden gör den narr av konstdyrkan, medan nästa stund bidra till den.

Då Karolina Willebrand Vinnbergs egen insats på scen genomgående är så stark att den utgör föreställningens nav, hade jag önskat att karaktären Warolina fått vara pjäsens självklara mittpunkt hela vägen. Föreställningen hade gynnats av att lita mer på den karaktär som redan bär så mycket av dess energi. Warolina är i sig en tydlig och intressant gestalt, men hamnar stundtals i skymundan när alltför många andra trådar ska berättas och gestaltas parallellt.

Overkligeheten är allt annat än tråkig, men hade gynnats av ett stramare ramverk. Jag uppskattar det fysiska och orädda uttrycket, det är uppfriskande och svårt att inte ryckas med i. Men tyvärr vill Overkligheten mer än vad den riktigt kan bära. 

 Overkligheten spelar på Teater Tribunalen till 1 novemeber 2026