En pocketbok gör ingen man
Om Hanna Fribergs största ick är matlådor och killar som bryr sig för mycket om miljön, så är min att bli uppraggad av killar med boktips på krogen.
Inte ens litteraturen är fredad från killar som ser den som ett verktygsbälte. Om han bara hade haft en egen smak, en enda udda titel, något oväntat. Men nej. Orwell, Kafka och Tolstoj. Litteraturens motsvarighet till en vit t-shirt och mörka jeans.
När Jacob Elordi stod framför hyllorna på en bokhandel i Sydney Airport, klädd i den där nonchalant snygga men antagligen noggrant kurerade kombinationen av läderjacka och cargobyxor, böjde han sig ner, läste baksidestexter, samtidigt som en liten bok redan låg nerstoppad i byxfickan. Till slut verkade valet landa på Prima Facie av Suzie Miller.
Under Margot Robbies PR-turné för den nya filmatiseringen av Wuthering Heights försäkrar hon i en intervju att Jacob Elordi inte är någon performativ läsare. Han är inte en man som ertappas med boken upp och ner.
Men plötsligt gick det inte att undgå dem på Långedragslinjen: Killarna med en pocketbok halvvägs på väg att trilla ut ur byxfickan. En grej för killar som vill vara lite pick-me, något som resulterade i en stor debatt i somras där bland annat termen “performative reading” myntades.
Sanna Samuelsson konstaterade att det ”finns en längtan efter den manliga läsaren”. UR har intensifierat satsningarna för att få fler män att läsa. Under 2024 startade de Poeter och analfabeters bokklubb och podden Leifbys läsresa. Under hösten hade podden Dicklit premiär, där Eric Schüldt och Jonas Åhlund ska inspirera män att plocka upp böckerna och sätta på sig läsglasögonen. Kanske hade de haft mer framgång om de presenterat läsandet som ett raggningsknep.
Performativ läsning är nämligen bara en ny variant av gamla manliga knep. Det finns redan grejer killar gör som är medvetet slampiga, som att bära glasögon eller knäppa upp de översta knapparna på skjortan, gärna med en halskedja under. Och numera också: att gå runt med en bok. Ett tips som saknas i RFSU:s dejtingmanual.
För den som någon gång fastnat på konton som @HotDudesReading behövs inga siffror för att förstå tjusningen. Den läsande mannen har blivit ett objekt för fantasin. Johan Håkansson sätter ord på just den längtan, bilden av män som inte bara läser, utan iscensätter sin läsning: ”…karlar som med uppkavlade ärmar över svällande skogshuggarbiceps knäckte ryggen på Det andra könet mitt i kollektivtrafikens rusningstid”.
Men här är grejen: ju mer det ser ut som att de försöker, desto mer avtändande blir det. En pocketbok gör ingen man.
Ännu värre är när en kille nonchalant nämner att han ska hem och lyssna på ljudbok efter krogen; jag orkar knappt hålla tillbaka min gäspning. För ljudboken kräver inget av honom. Ingen koncentration, ingen kroppslig närvaro, ingen stillhet. Som om själva idén om läsning vore tillräcklig. Ljudboken är läsning utan allt det som är attraktivt: vikta sidor, doften av trycksvärta och tyngden i handen. Bara en röst i örat. Och plötsligt känns hela grejen platt, opersonlig, osexig.
Men måste viljan att läsa komma inifrån för att räknas, eller går det bra med symboler – en Penguin Classics i bakfickan, en ljudbok som rullar medan han scrollar, tränar, somnar – som en sorts erotisk signalflagga? Måste killen ha ett genuint intresse för Sylvia Plath för att läsningen ska vara giltig, eller räcker det att han kan citera en halv rad ur Ariel innan han tappar tråden och börjar prata om sina reps och sets?
Det finns en ovanlig anstrykning av desperation i killen som försöker läsa sig själv till romantiskt kapital. Ett utstuderat bokslukande som lämnar fingeravtryck av cynism på boksidorna. Samtidigt är det svårt att klandra någon som bara försöker överleva i en tid där ensamhet blivit en epidemi och varje dejtingapp känns som ett digitalt blodomlopp av hopplöshet. Om en pocketbok kan fungera som livboj, är det förmätet att förbjuda den?
Kanske är hela frågan mindre moralfilosofi och mer en sorts lågmäld samtidskomik, att vi har hamnat i en era där vissa män läser med samma inställning som andra använder parfym. Inte nödvändigtvis för att de vill dofta gott, utan för att någon ska vilja komma nära.
