En öl i varje hand
Danmarks stora litteraturfestival har nått sitt slut. I den avslutande delen av sin festivalblogg försöker Vilma Wirenhed hinna med det sista av Louisiana Literature innan regnet, tröttheten och två gratisöl driver henne hemåt.
10.30
Det är dag fyra och jag anländer till festivalen alldeles för tidigt. Det är nästan tomt och mattältet har inte öppnat ännu.
Anledningen till min tidiga ankomst är att det enda jag verkligen vill se idag – samtalet mellan David Szalay och Nelio Biedermann – ska äga rum i konsertsalen och jag vill vara i god tid för biljettkön. Jag har dock grovt överskattat hur lång kön ska vara, och bestämmer mig för att ta ett varv genom museet.
11.00
Ett snabbt varv genom Louisianas ordinarie samlingar senare är jag ute på gräset igen, och sekunden jag sätter fötterna på den leriga gräsmattan kommer regnet. De ca tio tappra krigarna i kön fäller ut sina paraplyer och står kvar men jag, mindre tapper och utan paraply, tar min tillflykt till restaurangen.
En kontaktsökande kvinna bredvid mig i restaurangen frågar om jag ska lyssna på Kim Leine. Jag får veta att hon heter Bente, är bildkonstnär och lärare, och inte fattig (det är hon noga med och jag tror att hon menar det som uppmuntran?). Hon pratar snabbt och mycket på en danska som jag, som alla har förstått vid det här laget, kämpar med även när den inte riktas direkt mot mig. Jag nickar, ler och hoppas att hon inte genomskådar mig. Som tur är är hon inte tillräckligt uppmärksam.
11.20
40 min tills biljetterna släpps och det har slutat regna. Jag ursäktar mig, tackar Bente och hör när jag går hur hon vänder sig till kvinnorna på andra sidan och frågar om de ska se Kim Leine.
Marken är hal och lerig, och jag halkar mig fram mot infotältet, men kön är borta. Det visar sig att den har förflyttats till villascenen, och vi lotsas till en slags sittande kö på stolarna under tältduken. Regnet börjar trumma mot tältduken igen, lätt till en början men tilltar snart i styrka. Nu öser det ner över parken. Kvinnorna bakom mig packar upp en hel picknick mellan sig, skär sallad och tinade frysköttbullar. De beklagar sig över dressingen, jag läser Autobiography of Red och fryser.
12.00
Arrangörerna bär fram en pärm med biljetter till högljudda applåder. Biljett secured.
En kvinna tappar sin macka face down i toakön och i ögonvrån ser jag en äldre man som lyft av ”out of order”-skylten från pissoaren och använder den. En kvart kvar till samtalet, strålande sol och jag går runt i leran och dräller. Möter bartendern i korridoren som har kanske det sjukaste ansiktsminnet någonsin och frågar om jag fick någon öl igår (jag ville köpa en när sista samtalet var slut och sätta mig på terassen men museet skulle stänga) och jag svarar att jag inte gjorde det. “Kanske idag?” Ja, kanske.
12.30
Konsertsalen luktar ganska mycket som min mormor och morfars hus, och jag hittar min plats. Moderatorn öppnar med ett citat om att säga saker som inte sagts förut kan förändra världen (parafrasering pga hann ej anteckna) och säger att de ska sikta högt. Okej.
Detta är det första samtalet på festivalen där jag läst inte bara en utan båda författarnas böcker. Szalay skrev en av vårens mest omtalade romaner Kött, och Biedermanns Lázár kom ut i dagarna på svenska.
Szalay kommenterar det bisarra i att båda böcker berör den obskyra staden Pécs, och att de är skrivna om, men inte av, ungrare. Båda har ungerskt påbrå, men Szalay är född och uppvuxen i Storbritannien och Biedermann schweizare. De pratar om den delade oron över hur böckerna skulle tas emot i Ungern, och Szalay har ett intressant resonemang om hur han anser att språket är den tydliga gränsen mellan att räkna sig till eller inte räkna sig som en viss nationalitet.
Den markanta skillnaden i ålder mellan författarna märks i hur de för sig och talar om böcker och litteratur: Biedermann, som är oerhört ung, pratar om sitt skrivande och litteraturen som något väldigt seriöst, meningsfullt och med tyngd medan Szalay, redan väletablerad och en bra bit in i sin karriär, är lättsammare och inte tar sig själv på lika stort allvar. Biedermann är på inget sätt pretentiös, men inte heller självsäker – det märks att han har ett större behov av att säga smarta saker om litteraturens allmängiltighet och rättfärdiga sitt skrivande.
Szalay är, precis som Stuart igår, en bättre intervjuare än intervjuaren. Hon avslutar med att fråga Biedermann hur det är att påbörja sin författarkarriär samtidigt som AI. Suck.
13.35
Samtalet tar slut och regnet är tillbaka. Jag tar denna gång min tillflykt till mat-och dryckestältet och bartendern ropar glatt ”öl nu?!” när han får syn på mig. Jag har egentligen inte bestämt mig, men hans entusiasm smittar av sig. Jag ber om en, men han ropar “två öl” till sin kollega och säger att han bjuder. Jag är helt oförstående, men han säger det som att det vore något självklart. Jag fick ju ingen igår!
Jag balanserar mina två öl bort till villascenen och hittar en plats. Eftersom jag bara har två händer kan jag varken läsa eller scrolla, och får helt enkelt sitta och filosofera i de tjugofem minuter som är kvar till nästa samtal, en öl i varje hand.
14.00
Jag har lite dåligt samvete för mina hårda ord mot Tanya Tagaqs performance häromdagen, och bestämmer mig för att se henne intervjuas. Jag står fortfarande för mitt omdöme, men ändå. Jag vill ge henne en andra chans.
Tagaq är egentligen musiker och har utöver att ha släppt många studioalbum också samarbetat med Björk och Kronos Quartet. Hon säger att hon har lättare att uttrycka sig utan språk, men att hennes bok, Spricktand på svenska, är en slags dagbok. En mix av sanning, saker hon önskar hände, saker som delvis hände och saker som inte hände.
Intervjuaren ber henne läsa något ur boken, och hon börjar sjunga. Eller hummar, nynnar. Och herregud. Hjälp. Jag hinner precis tänka att det här är mycket bättre, men ”eat your thoughts” är tillbaka. ”Peel off your skin”. Det har ekat i mitt huvud i två dagar (särskilt det där om “every hamburger you eat” som, tack och lov, inte är med den här gången). Det känns helt overkligt att det händer igen, men jag har väl bara mig själv att skylla.
Det är dock lite bättre den här gången, när vi får hela dikten och inte bara fragment. Även denna gång blir allt avsevärt mycket bättre när hon börjar med den rytmiska strupsången, eller när poesin närmar sig prosan och hon berättar om den arktiska natten.
Regndropparna tränger sig långsamt genom den högra sidan av tältduken. “Murder can heal us if applied sparingly” säger hon och jag gillar det. Tagaq är vältalig och intressant när hon berättar om inuitisk tradition, kolonialismens förtryck och problemen hennes hemby står inför. Någon slags revansch blir det.
15.30
Hemvändardags. Jag promenerar, för åttonde gången i ordningen och en under strålande sol, mellan museet och tågstationen i Humlebæk. Jag missar de sista tre programpunkterna för dagen, men det får man helt enkelt förlåta mig för.
Fyra dagars köande och grannlandets grötiga språk har tagit ut sin rätt, och jag slumrar på tåget mot Göteborg. I höjd med Ängelholm sticker en regnbåge upp ur marken. Det är en dag imorgon – men som tur är inte ännu en litteraturfestivalsdag. Jag måste få vila lite nu.
