En modern spökhistoria
Det tidigare teaterbarnet Bernarda hemsöks av sin mördade bästa vän i en vacker och provocerande spökhistoria. Johanne Lykke Naderehvandis nya roman förenar sensualism med gotik och kastar en ny skugga över Malmö, skriver Amandus Gustafsson.
I Johanne Lykke Naderehvandis prosa är luften tung, tjock. Smakerna är aldrig enkla, utan ”bittermandelolja droppad på en sockerbit”.
Huvudkaraktären Bernarda bor i ett, för författarskapet, ovanligt realistiskt Malmö med sin lilla dotter Paloma, separerad från sin egentligen stora kärlek. Det är vinter, en snöfri sådan. Brunheten dominerar. Och liksom i författarskapets tidigare romaner upphöjs vardagens gester till ritual:
”Häller upp mjölk i ett glas bemålat med citroner och röda vinbär, viker en servett och placerar skeden lite elegant på snedden, ställer allt på en bricka i metall.”
En självmedvetet nostalgisk borgerlighet – ormskinnspall och plym i vardagsvokabulären – där munnar liknas vid röda bär och kvinnors ögon vid dockors med lysande uranglas, retar stundtals gallfeber på mig. Det är provocerande i sin överdrivna esteticism, men samtidigt konsekvent. Bernarda är trots allt uppvuxen på Malmö stadsteater som en vandrande Fanny och Alexander-pastisch i långt, svart hår – bär ofta fotsid sorgeklänning.
För mitt i kulissvärlden har Bernarda ett ofattbart barndomsmörker. Asta, hennes bästa vän, mördades av sin mammas stalker. Teaterbarnen växte upp i samma sargade förtrollning, och nu har Asta återvänt för att hemsöka den vän som aldrig lyckades sörja.
Den litterära och emotionella tyngden är obestridlig, en allvarlig undersökning av skuld och arv. När en ung Bernarda ska hoppa från en bro avstyrs hon av en stark vision:
”Hon lutade sig framåt, bara lite, för att testa hur det kändes. Och det var då, från ingenstans, som ögonen dök upp. Hundratals ögon, en hel myriad av ögon. Det såg ut som om ett stort antal döda kvinnor flöt förbi därnere, med ansiktena precis under vattenytan som Ofelia på tavlorna, oräkneliga kvinnolik i vita särkar, samlade för en kollektiv vattenbegravning.”
Astas hemsökelse är både obehagligt och empatiskt skildrad, en av de mest övertygande gotiska gestalterna i samtida svensk prosa. Det är en lyckad modern spökhistoria – uppdaterad. Den enda tänkbara konkurrenten är Sara Stridsberg.
Men trots romanens avsevärda styrkor finns strukturella skavanker. Romanen väntar för länge med att klargöra vad som står på spel. Över 100 sidor passerar med spöket mer som illusion än konkret och gripande järtecken, utan nerv. Det gör bokens första tredjedel oförtjänt seg.
För den blir också mer och mer modig desto närmare slutet den kommer: går från långsam prosa till skarp dramatik och monolog, citerar vackert både direkt och indirekt, ger poesi och drömspel. Slutet är snyggt och trovärdigt. Men den redogörande epilogen därefter förtar mer än den tillför. Med stramare dramaturgi hade detta kunnat vara stor litteratur.
Ändå är Rök och speglar ett magiskt konststycke, med ett hemsökt Malmö så som vi aldrig har sett det förut.
