En ljuvlig jävla cirkus när Misantropen flippar ur
Jens Ohlin och Hannes Meidal – Teatersveriges egen Tim Burton-duo – är tillbaka på Dramaten med en fri och förrädisk tolkning av Molières Misantropen. 1600-talskomedin, om adelsmannen som motarbetar det sociala spelet vid hovet genom skoningslöst sanningssägande, har fått en total textmakeover. Resultatet är en bisarr saga om det konsensusvakuum som uppstått efter PK-erans kollaps, och om krafterna som slåss om makten att diktera den nya moralkoden.
Hovnarren Alceste (Hannes Meidal) gestaltas som en självmedicinerande Jokerfigur med ett grotesk hånflin och en uppdämd längtan att rasera det förljugna samhälle han är fånge i. Alceste tar med sin lilla dotter Célimène (Bianca Lyxén) till hovet för att lära henne genomskåda det hyckleri som har blivit social norm. Hovet är en progressiv organisation med platt hierarki där godhetsposörerna Clitandre (Sofia Pekkari) och Vivianne (Lotta Tejle) dikterar villkoren. Den jagsvage kungen (Claes Månsson) får inte längre klippa band (privilegiet ska istället rotera mellan de andra kollegorna) och den ängslige Philint på HR (Johan Holmberg) skriver narrens alla skämt, för att säkerställa att ingen ska bli kränkt. Humorcensuren skonar inte ens den klassiska historien om två tomater som gick över en väg – tänk om någon blir upprörd av att vi skämtar om trafikolyckor – utan Alceste tvingas ge vitsen ett lyckligt slut där tomaten inte blir ketchup utan bara identifierar sig som ketchup.
Hovfolket talar liksom i Molières originalversion på vers, tvångsmässigt rimmande – en språkmetafor för den strikta självövervakning som krävs för att upprätthålla en allt igenom PK kommunikation, eller som Alceste uttrycker det: floskelbingo på upplyst samtidslingo. Ohlins och Meidals nyskrivna text är fyndig och versens rim uppnår Lennart Hellsing-nivå. Däremot är det väl hög densitet av säsongsgamla modeord. Det kanske är kul första gången en Molièrekaraktär säger get real eller six-seven, men texten blir snabbt övermättad och den komiska effekten avtar. Cringe är rätta ordet.
Jag blir själv oerhört triggad av skildringen av den förment goda organisationen där värdegrundens tomma ord fyller APT efter APT, livet rinner mellan fingrarna och man drabbas av tanken “Är det dessa möten som ska passera revy när jag en gång ligger på min dödsbädd?”. Hovfolket upprepar maniskt värdegrunden inklusion och mångfald, men det räcker med att narren skapar en liten spricka i den gemensamma självbilden för att hela PK-kulissen ska brisera. I det laglösa inferno av sanningssägande som sedan bryter ut börjar till och med Alceste se vitsen med att samlas kring en humanistisk värdegrund.
Ensemblen gör hysteriskt roliga karaktärsporträtt som fångar hur hovfolket vacklar mellan att hålla på PK-etiketten och att släppa fram sina flippade autentiska jag. Gestaltningen eskalerar i krymplingen Oronte (Omid Khansari), en gollumkaraktär som slits mellan två röster – en dresserad musröst som piper fram uppbyggliga terapimantran och en monstruös röst som vrålar om Orontes lantenta våldspotential. Det excentriska persongalleriet förhöjs av Matilda Hyttstens gotiska sagokostymer samt Moa Hedbergs och Anne-Charlotte Reinholds groteska flintperuker och eksemtäta mask.
Misantropen är en ljuvlig jävla cirkus, bisarr och kaotisk på det mest underbara sätt. Det som började som en lektion i att genomskåda den förljugna mänskligheten, urartar i ett High Chaparral där karaktärerna jagar varandra med slagborr och skriker fitta till såväl farmödrar som skolflickor, och blir till sist en sederlärande saga om vikten att se det ljusa i människan.
Misantropen spelar på Dramatens Stora scen till 5 juni
