Enough is Enough – En lägesrapport från en av världens alla bortglömda konflikter
Vi är på ett flyktingläger i östra Kongo precis vid foten av Mont Mohi. Män, barn och kvinnor lever packade som sillar på bakgården till en nedlagd fabrik. Toaletten är bakom ett skynke och ligger ett stenkast från där alla äter. Några mil bort har staden Goma precis blivit invaderad av rebellgruppen M26 och människor flyr med sina ägodelar på huvudet i hopp om att undvika konflikten.
Regissören och filmaren Elisé Sawasawa ger oss ett ofiltrerat porträtt av ett sargat land. Enough is Enough är en timme lång krigsdokumentär filmad mellan 2022 och 2026. Det är ett otroligt rått porträtt där ingen musik och inga effekter finns med. Endast ett par stillbilder från kriget och regissörens egna röst ger kontext till det vi ser. Kameran pendlar mellan att vara en fluga på väggen och ett biktbås för alla de som vill uttrycka sin förtvivlan. Man får snabbt känslan att vi är bakom linjen i en konflikt som andra medier sällan får möjlighet att fånga.
Vi lär oss att ett av världens största FN-läger ligger intill platsen där filmen utspelar sig. FN har funnits på plats i Kongo i 20 år och ändå fortsätter konflikten i regionen. Både FN och militärer från Tanzania, Uganda, Sydafrika och legosoldater från Rumänien har alla försökt hejda våldet men tvingats dra sig tillbaka.
Missnöjet kulminerar när en FN-lastbil ska färdas genom staden, och av någon oförklarlig anledning öppnar eld mot människorna. Vem sköt först? Var soldaterna hotade? Det talas om dödsfall men inget kan säkerställas. Dagen efter är lastbilen uppbrunnen. Barn och vuxna plundrar stålkarossen efter vrakdelar som de kan sälja. En demonstration bryter ut utanför FN-området. ”Åk hem FN, vi behöver inte er!” ropar demonstranterna. En helikopter släpper av fler FN-soldater och tumult uppstår. Det ges ingen förklaring till vad som hände och inget följs upp. Det är bara en av många dagar i en konfliktzon.
I en annan scen ser vi ett annat flyktingläger. Här övar barnsoldater och unga på att marschera i takt. ”Jag vill slåss!” säger en av dem. Barnen går runt med hemmagjorda Kalashnikovs gjorda av ihoptejpade träpinnar och plastbitar. Jag skrattar till, i all misär är det nästan gulligt och lite fint att se hur de har knåpat ihop dessa hemmasnickrade saker.
Och trots den djupa misären finns ändå stunder av glädje, dans och – viktigast av allt – musiken. Vi träffar rappare, sångare, bandmedlemmar och dansare som, trots kriget runt hörnet, gör sin röst hörd. Hur orkar man göra musik och dansa mitt i ett pågående krig? Många är arga, vissa tar till vapen och andra är för uppgivna för att ens orka bry sig. Dokumentärfilmaren berättar att han började filma just för att få en känsla av mening – för att kunna göra någonting produktivt med tillvaron.
Jag upplever Enough is Enough som en spretig dokumentär som inte vet vad den ska fokusera på. Stundvis spännande moment avlöses med långa klipp som inte leder någonstans. Namnen på olika paramilitära organisationer avlöser varandra när människorna på gatorna pratar in i kameran. För den som inte kan något om konflikten i DRK, vilket jag gissar är de flesta i Sverige och Västvärlden, så kan filmen vara svår att ta till sig. Vilka är M26 och varför vill människorna invadera Rwanda helt plötsligt? Jag grubblar på varför filmen inte la in ett enkelt avsnitt där konflikten förklaras. Det borde vara ganska enkelt och hade gett klarhet i hela situationen. Filmen är visserligen skapad med små medel men det är många samproducenter.
Men det slår mig sedan att detta kanske avsiktligt valdes bort. En konflikt som har pågått i minst 20 år kan vara rörig även för de som lever i den. Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det att det är människorna och alla liven som kommer i kläm som dokumentären handlar om. Den tar avstamp i ett långt led av flyktingar som är mitt uppe i att överge sina hem. Mammor, pappor, farmödrar, barn, soldater och generaler. Alla drabbas.
Jag tänker på titeln och ser människor som ropar sin förtvivlan. Nog är nog – nu räcker det! Men filmen avslutas på precis samma sätt som den börjar, med människor på flykt. Jag får en känsla av att konflikten i DRK kommer att fortsätta länge till.
Text: Gustav A. Lilliehorn

