En hypnotiserande cirkus av mänskliga tillkortakommanden
I Farväl till Panic Beach tvingar Sara Stridsberg läsaren att konfrontera sina fördomar och värderingar. Vendela Lundegårdh hypnotiseras av romanen och finner sig i Stridsbergs våld.
Att slå upp Sara Stridsbergs nya roman Farväl till Panic Beach är att kliva rakt in i den drömska och melodramatiska värld som är så typisk för Stridsbergs prosa. Det är en text som är poetisk, vemodig och genomgående ängslig, där varje mening darrar under en tyngd av känslor den knappt orkar bära själv. Romanen är en familjehistoria som spänner över flera decennier, där karaktärerna kastas fram i ljuset utan hänsyn till läsarens bortkommenhet. Ändå finner man sig till slut där, intrasslad i generationsnystanet, oförmögen att slita sig loss.
Berättelsen börjar hos den bortkomna dottern Nina, i ett nutida Stockholm, och letar sig sedan tillbaka till ett kort telegram en vårdag 1918. Ett barn har fötts, och det är startskottet till vad som ska bli Ninas familj. Genom de hundra år som gått försöker Nina reda ut det förgångna i jakt på en förklaring till varför saker och ting blev som det blev för henne, hennes syster Eddie och hennes pappa Matti. Panic Beach är barndomens plats, en evighetsstrand i det bohemiska 80-talet. Berättelsen återkommer ständigt till denna strand, där snäckor, låtsaskungar och valskelett blivit landminor i minnets trassliga landskap. Det är ett sorl av röster och livsöden som omslingrar sig varandra i en olycksbådande polyfoni.
Likt i drömmen är tiden i romanen flytande och inkonsekvent, platser smälter samman och verklighetens naturlagar bryts. Berättartekniskt är kronologin stundvis förvirrande. Ändå är det i sin oreda den hittar sin kraft. För vem kan enkelt förklara summan av en existens eller blodsbandens brister? Med sitt bildrika och symboltäta språk lockar Stridsberg läsaren hela tiden närmare en osynlig punkt av klarhet.
Allt som kännetecknar Stridsbergs prosa finns här: det vilsna famlandet efter identitet, dödens ständiga närvaro, havets vrål, djur, missbruket, barnets ömma blick, och den översinnliga nostalgin som svävar över varje scen. Det är ett ömsint porträtt av de trasiga, svikarna och förövarna – de som bär historien på sina sargade axlar.
Alltjämt väntar det allra smärtsammaste. Inte bara i bokens handling, utan även för läsaren. Sympatin ska till slut hamna hos de mest förkastliga karaktärerna, de som inte bara har förstört allt i sin väg utan också begått det mest oförlåtliga och vedervärdiga. Det är ett svindlande lurendrejeri som lämnar mig förtvivlad och svarslös på samma gång. Inte heller detta är nytt för Stridsberg, och den som är bekant med hennes tidigare litterära verk borde veta att hon sällan skonar. Ändå hoppas man. Det uppstår en sorts moralisk ambivalens som gör det omöjligt att avfärda någon som enbart ond. Romanen tvingar mig att konfrontera mina egna fördomar och värderingar, och fram bryter en hisnande bild av vad det innebär att vara människa.
Farväl till Panic Beach är en berättelse om det yttersta kärleksbeviset – att göra det värsta och sedan bli förlåten. Detta utmanande och idealiska koncept, att få bli älskad helt utan förbehåll. Romanen är en teater, ett museum, men mest kanske en cirkus av verklighetens förkastligheter och vuxenvärldens megalomani. Som läsare är jag totalt i Stridsbergs våld, och det är fullkomligt hypnotiskt. När jag stängt igen bokens pärmar vill jag kasta den ifrån mig och skrika rakt ut.
