En filosofisk sjörapport från människans tidsålder
Alla bär vi på en egen barndomssjö. För Allis Sääsk Berglund är den fylld av Mälarvatten, trolldrycker och skräcken för gammelgäddan. I Lars Tranviks Sjörapporter finner hon en bok som gör inlandsvattnet till både vetenskap, saga och existentiellt mysterium.
Jag växte upp med Mälaren utanför sovrumsfönstret. Många timmar tillbringade jag flytande mellan Ekensberg och Rävudden. Jag vågade aldrig hoppa spiken från bryggan för ibland kunde tårna snudda vid den slammiga botten. Pappa berättade om gammelgäddan man fick akta sig för, och jag föreställde mig något slemmigt med vassa tänder och stirrande små ögon. Efter baden behövde jag alltid skölja av mig eftersom små löv, insekter och dy fastnade i håret. En dag såg jag hur de skrapade saker från botten, upp kom en bildörr, flera skor och min grannes gamla sparkcykel.
Många av oss har våra egna barndomssjöar. Lars Tranvik, professor i Limnologi (läran om inlandsvatten), forskare och nu författare, berättar i boken Sjörapporter om sin egen barndomssjö: Trollagylet. Boken tar sin början där, det är 1960-tal och Lars sitter med sin far i sin farfars eka. Flytande på det konjaksfärgade vattnet väcks ett intresse för de mystiska groparna i jorden som man är så nära men vet så lite om: sjöarna.
Tranvik närmar sig inlandsvattnet genom minnen, vetenskap och litteratur. Vi transporteras av fraser från verk av bland annat Vilhelm Moberg, Sara Lidman och Henry Thoreau till sjöarna. Glimmande, skrämmande och livsviktiga. Gemensamt för många av skildringarna är sjöarnas betydelse för människorna som bor runt om dem. Thoreau beskriver sjöarna som jordens ögon, och något mytiskt vilar över dessa gestaltningar. Den humanistiska infallsvinkeln Tranvik stundvis använder för att närma sig vetenskapen öppnar en glipa i den annars ganska kompakta faktan. Genom egna minnen och poetiska fraser ur litteraturhistorien lockar han läsaren att luta sig över ekan och blicka ner i det mörkbruna vattnet.
Men den mänskliga blicken och livet vid sjöarna är inte bara pastoralt och idylliskt. Genom vetenskapen visar Tranvik hur människans påverkan på sjöar i ökande takt driver dem mot förfall. Försurning, övergödning som skapar giftiga alger, dränering, överfiske – det sjätte utdöendet är en direkt effekt av människans tidsålder. Det finns både sorg och ilska i boken, Tranvik närmar sig det politiska genom vetenskapen på ett kraftfullt och tonsäkert sätt. Med varsamhet och en innerlig nyfikenhet närmar han sig symfonin av insekter vid litoralen, betydelsen av färgen på sjöarnas vatten och sjösedimenten som kan användas som historiskt arkiv.
“En skvätt sjövatten har beräknats kunna innehålla miljoner olika molekyler.”
När jag var liten brukade jag göra så kallade trolldrycker av vatten som jag burit upp från Mälaren i en röd plastbunke. Det dumpades snabbt ut i handfatet av en förälder då jag vid flera tillfällen försökte dricka det. Det är svindlande hur mycket liv det finns under ytspänningen i sjöarna. Det hade lika gärna kunnat vara ett svarthål där under bryggan, så främmande känns det. Tranvik beskriver den biologiska mångfalden av mikroorganismer, växter och större varelser. Läsarens förs in i bokens olika delar genom Tranviks egna minnen, ett konstnärligt grepp jag gärna hade sett mer av. Det är inte förrän sista kapitlet som man får följa detta perspektiv lite längre, något jag hade önskat redan från bokens början. Författarens egna reflektioner och de mer självbiografiska inslagen är en vinkel som behövs för att läsaren ska kunna närma sig informationen med samma brinnande intresse.
Tranvik skriver underhållande om kräftorna, sjöarnas egna mördarsniglar (mums). Bibeln säger att äta kräftor är syndigt eftersom att kräftorna har för många ben. Kräftskivor infördes inte i Sverige förrän 1920-talet och förfinades genom motivvärldar av Carl Larsson, Anders Zorn och August Strindberg. Den svenska flodkräftan är nu nästan helt utrotad, det som finns nu är den invasiva (kräftpestiga) signalkräftan som serveras till snapsen. Ett annat sidospår i boken är det om Lindormen och sjöodjur. Tranvik bjuder på en roande och pedagogisk genomgång av huruvida Loch Ness-monstret skulle ha kunnat existera, baserat på biomassan i den skotska sjön.
Informationen i boken är omfattande, stundvis lite övermäktig, men i sin helhet fascinerande. Nu när jag tänker tillbaka rymmer denna bok, på knappa 200 sidor, oerhört mycket. Ett lekfullt och lärorikt försök att locka läsaren ner i djupet, med mig så lyckas den. Tranvik åstadkommer något väldigt filosofiskt i denna bok, nämligen att finna världen precis utanför dörren.
