En elektrisk misär – 1984 på Backa Teater

Orwells framtidsdystopi håller sig i Monica Wilderoths regi och dramatisering nära originalverket. Den förblir fem tidlösa varningens fingrar som lägger samtidsnerven under ytan, men har ibland också för bråttom framåt för sitt eget bästa.

Ett patinerat plåtinferno har landat på Backa teater. Valv, rör och reling – Josefin Hinders rum påminner om ett akromatiskt lustiga huset, hopsnickrat tidigt 80-tal. Vid fonden står metallfläktar som aggressivt klipper av ljusstrålarna från kalla lampor. Posters uppsatta på stålväggarna vittnar om att “krig är fred” och “frihet är slaveri”. I Monica Wilderoths Oceanien har framtidsdystopin nått längre, och Orwells totalitära samhälle är förstärkt i ett diffust arbetsläger där mantran om glädjande hängningar och ömhetsbetygelser tillägnat den övervakande Storebror avlöser varandra. Tankepolisen har människorna i ett stadigt grepp och motstånd är en tanke som snart inte längre går att tänka. 

Huvudkaraktären Winston (Agnes Hargne Wallander) arbetar nämligen för staten med framtagandet av nyspråket som successivt raderar hundratals ord om dagen. Orden ersätts med förenklingar där alla positiva fraser delas in i bra, plusbra eller dubbelplusbra. Bakom Winston listas orden upp som i en rörelse ska utsorteras. Jag är övertygad om att ingen i publiken har glömt de ord som Trump-administrationen i fjol beslöt att förbjuda inom amerikansk federal kommunikation – en association som slipper få strålkastarljus. I takt med att dubbelplus-ord ersätter Winstons vokabulär gror ett motstånd mot manipulationen, och när Julian (Oliver Andersson) tas in på lägret blir han snabbt både kärleksintresse och bundsförvant i en revolt mot staten. 

Josefin Ekerås maskdesign leker med konturer och ett rått mörker i ensemblen som består av Adel Darwish, Eleftheria Gerofoka, Gunnar Klint, Gunilla Johansson och Emelie Strömberg. Utöver att masken bli en markör för tidlös misär, bidrar den till att befria kropparna från sina könsroller när ensemblen blir till ett dis omkring Winston. De tar form av både vänskaper och statens förlängda stålgrepp kring de förbjudna tankarna. 

Vad som i pjäsen börjat som en mer allmän mosaik av förtryck och kontroll blir på riktigt påtagligt först när huvudkaraktären sätts i en elektrisk stol. Winston ger maktlösheten ett ansikte och frågor om hur minnet förhåller sig till historien och vice versa, dröjer sig kvar. Det lyckas bli uppriktigt skrämmande. Här uppstår också ett koreografiskt inslag som lyfter gestaltningen när ensemblen, i-hakade varandras armbågar, delar hand när de slingrar sig runt en allt mattare Winston. Tillsammans håller de upp fyra fingrar, påstår att det är fem och ger Winston elstötar tills också hon tror på det. Agnes Hargne Wallanders Winston spänner mellan förtvivlan och tillslut total tomhet, något man gärna sett mer av. 

Det är i sin helhet en ärlig dramatisering som Monica Wilderoth gjort, som befriad från tydliga nutidsgrepp, redogör för de varnande fingrarna (fråga inte hur många) som höjdes av George Orwell då boken skrevs, i skuggan av andra världskriget. Att denna dammiga roman behövs på scen just nu har en redan utsåld spelperiod bevisat. Samtidigt är det, som bekant, svårt att komprimera bok till nittio minuters pjäs. Delar får antingen strykas eller komprimeras. Här har man valt att komprimera den förbjudna kärlekshistorien, Winston och Julian emellan. Något som bitvis resulterar i framhastad dialog och en relation som aldrig riktigt får tid att byggas upp. En avsaknad på uppbyggnad som blir tydlig när slutscenens svek lämnas utan eko. 

Med Winstons manipulation i fokus lyckas dock uppsättningen klämma ur romanens essens i indoktrinerandet och det bokstavliga tömmandet av en befolknings tankeverksamhet. Samtidsnerven befinner sig under ytan, styr aldrig associationsbanorna åt publiken och erbjuder oss privilegiet att tänka fritt. Illamående blir man, och jag lämnas med känslan av att sätta stålrör i bröstet på en fredagsfirande premiärpublik är exakt hur en teaterscen ska användas. 

“1984” hade premiär den 6 mars och spelar på Backa teater fram till den 19 maj.