”En digital fripassagerare helt enkelt”
När en journalist av misstag bjuds in till världens kanske hemligaste gruppchatt får Eskil Simonsen samtidspanik. ”Kanske är det dags att inse att den största risken i cyberrymden inte är hackare i fjärran länder. Det är en stressad man i Washington som inte riktigt har lärt sig hur man skapar en gruppchatt.”
Bläddrar i flödet. En snabb glimt av världens gång. Och så – en journalist som av en slump råkade bli inbjuden till en hemlig gruppchatt där Trumps säkerhetstoppar diskuterade krigsstrategier.
Man föreställer sig hur det gick till. Inte genom någon slipad infiltration, inte genom cyberkrigföring på Stuxnet-nivå. Utan genom att någon, kanske en sönderstressad stabsmedlem, fuckade upp. Fingrar som fumlar, en kontaktlista som flimrar förbi, en tryckning för mycket, ett godkännande av en förfrågan som aldrig borde ha skickats.
Och där satt han plötsligt, reportern, av misstag transporterad in i det allra heligaste, där samtal förs om strategier och operationer med den ängsliga tyngd som alltid omger dem som förväntas hålla fast vid en världsordning de själva knappt begriper. En digital fripassagerare helt enkelt.
”Det är som om tekniken blivit en sorts digital dementor för den globala eliten.”
Det är egentligen den perfekta anekdoten. En illustration av samtidens ödesmättade absurditet, där krig och diplomati numera är lika beroende av digitala gränssnitt som av generalstabens överblick. Man ser det framför sig: en skärmdump, ett chockat ansiktsuttryck, en rad av titlar som börjar på ”Vice” och slutar på något teknokratiskt betryggande.
Men det är också en skärva av en större bild, en illustration av den djupt olösta konflikten mellan en digital samtid som utvecklas med kvantfysikalisk hastighet – och ett politiskt etablissemang vars teknologiska förståelse ganska ofta tycks hämtad ur en Windows 95 för nybörjare-manual. Kanske mest personifierat av Angela Merkel, som in i det sista vägrade överge sin Nokia 6210, en telefon som numera återfinns i arkeologiska fyndlådor.
Det är som om tekniken blivit en sorts digital dementor för den globala eliten.
Kanske är det dags att inse att den största risken i cyberrymden inte är hackare i fjärran länder. Det är inte avancerade virus eller statsfinansierade påverkansoperationer.
Det är en stressad man i Washington som inte riktigt har lärt sig hur man skapar en gruppchatt.
