En dag kanske Dove Ellis är någon man skyndar sig för att se
Dove Ellis, eller Thomas O’Donoghue, är en av de första akterna att spela på Way Out West 2026. Klockan är 14:40 på torsdagen när jag ställer mig framför scenen. Publiken vid Höjden är lite glesbefolkad och ganska ung. Under den stekande solen glimmar många ögonbrynspiercingar. Cowboystövlarna tittar försiktigt fram under de slitna lågmidjade jeansen, och axelremsväskan hänger lågt ner. Dessa börjar svingas runt när folk försöker fäkta bort getingarna som ivrigt flockas runt ölglasen.
Som en irländsk Jakob Hellman stiger Dove Ellis fram på scen framför en subtil rökmaskin. Till och med gitarren är skådespelare i mystiken, hans Fender Telecaster är dekorerad med oframkallad film. Den fungerar som en nästan för perfekt symbol, typ “ni får minsann inte se vad som verkligen kommer fram i ljuset”. I festivalens artistbeskrivning beskrivs Dove Ellis som en ovanligt gåtfull artist som lyckats hålla sin mystik i behåll, trots att han är barn av sin (internet)tid. Det är svårt att ignorera klyschan i en ung singer-songwriter-kille med en gitarr, kryptisk personlighet och väldigt begränsad närvaro på sociala medier.
Dove Ellis har jämförts med Jeff Buckley, Nick Drake och Thom Yorke. Någon kille i publiken försöker övertala sin kompis om likheten mellan Dove Ellis röst och Freddie Mercury. Dove Ellis röst glider tonmässigt upp och ner som en berg-och-dalbana, men ibland spårar den ur precis när den ska nå topparna. När den håller hela vägen är det magiskt.
Det är ett ungt, charmigt och mångmusikaliskt band, med lite Black Country, New Road-utstrålning. Alla spelar minst två instrument. Inslagen av bluegrass-gitarr, munspel och fiol, ger folk-vibbar. Coolast är klarinetten på Pale Song som spelas genom en effektpedal som gör den glitchig och bubblig. Frontfiguren själv ställer undan gitarren efter några låtar, och tar på låten Heaven Has No Wings fullständigt kommando över pianot. Han känns nästan mer självsäker där och förvandlas från artig och blyg till kaxig. Mitt i låten går han nonchalant runt pianot medan händerna fortfarande spelar, över en kick-trumma, innan resten av bandet kommer dånandes in igen.
Många upptäckte Dove Ellis när han spelade förband åt New York-bandet Geese. Jag kan se att han gjorde succé i det formatet, men tyvärr har han svårt att stå på egna ben som huvudakt. Bandet är lite omoget och inte tillräckligt samspelt. Ofta inleds låtarna med ett ambience-jam, men efter att musikanterna tillåter sig själva att sväva ut och improvisera har de svårt att hitta tillbaka till låtarnas fasta beståndsdelar. Form och tempo blir lidande. Låten When You Tie Your Hair Up går så långsamt att en av musikerna inte kan hålla sig för skratt när han spelar ägg-shaker. Till slut brister han ut i skratt när han får ögonkontakt med några i publiken som imiterar hans släpande slag i luften.
