En berättelse om makt och konstruerandet av relationer
Jag vet inte om ni spelar in eller tar anteckningar eller om det i själva verket finns någon där på andra sidan, men om ni hör mig, om ni är där, vill jag ge er ett förslag: jag berättar en historia för er och när jag kommer till slutet, när jag har pratat färdigt släpper ni ut mig härifrån.
Hallå? Inget svar.
Jag tänker ta er tystnad som ett ja.
Estela flyttar till Santiago från landsbygden för att arbeta som hembiträde för ett par som snart ska bli tre. Hela sitt liv har Estela bott med sin mamma, och nu kommer de att vara långt ifrån varandra. Mamman bor kvar i södern med sitt sargade ben och väntar på att dottern ska komma hem till huset där regnet smattrar mot plåtväggarna. Men för att Estela ska kunna återvända behöver hon pengar. Och för att få pengar behöver hon arbeta.
En vecka efter att hon påbörjat sin tjänst föds parets dotter.
Estela känner flickebarnet under hela hennes korta liv. Flickan ska endast bli sju år gammal. Hon kommer att hittas död i familjens pool, iklädd sin vita födelsedagsklänning med skärp i midjan. I vilken ände av berättelsen vi än börjar, så är det så det kommer att sluta; flickan dör och Estela försvinner från huset. Men det vet varken de nyblivna föräldrarna, spädbarnet eller Estela när hon iklär sig rollen som hembiträde och livet förändras.
Rent hus är en berättelse med många tematiska förgreningar. Den handlar om makt och avsaknaden av makt, men också om konstruerandet av relationer och vad isolering gör med ens självbild.
Estela berättar sin historia från en fängelsecell. Hon berättar och berättar, tar kringelikrokiga vägar och återvänder. Vissa detaljer är glasklara för henne, andra försvinner i babblet. Därav blir också tiden undflyende, och skeendet flytande. Estelas liv tycks generellt i sin utformning. Hon gör samma saker varje dag, samma saker förväntas av henne på det stora hela. Endast det specifika skiljer dagarna åt: om flickan vill äta majs eller smörgås, om det är potatis eller ris som ska inhandlas. Detaljerna.
Detta gäller även relationen till familjen Estela bor hos; hela tiden samexisterar de på gränsen mellan det formella och det alltför privata. Detaljerna avgör rollerna, hembiträde och arbetsgivare. Vid ett tillfälle så kommenderar frun Estela att hälla klorin över golvet där hon precis kräks, men frun har absolut ingen aning om när Estela fyller år eller om hon har några syskon – sånt vet man inte om sitt hembiträde. Detaljerna är glasklara, eftersom de går att ta på – och för att de etablerar den rådande hierarkin.
Hur som helst, så handlar berättelsen till mångt och mycket om just berättande – förmedlandet av en historia, sin egen eller någon annans. Och den handlar om att prata.
Berättartekniken är muntlig i sitt uttryck. Där finns få anföringsfraser, eftersom det inte heller finns några replikmarkörer. Estela förekommer oss och förklarar vem som säger vad och när. Men texten tenderar lätt att bli raljerande, både på grund av ramverket vi befinner oss i – där berättaren kommunicerar utifrån principen att hon vill få ut något av att hon berättar – men också i den rent språkliga uppbyggnaden. Estela ställer frågor som aldrig besvaras, och som hon kanske inte ens vill få svar på, och hon ursäktar sina utläggningar men utan att göra något annorlunda när hon sedan fortsätter tala.
Som läsare kan man ställa sig frågan om varför. Varför rättar hon sig själv, när hon aldrig får varken svar eller reaktion på det hon säger? Varför ber hon om ursäkt när ingen ger henne kritik?
Ibland tar hon egna pauser och säger “det räcker för idag, vi fortsätter imorgon”, vilket ger känslan av att det faktiskt är hon som håller i taktpinnen. Eller som att hon inte bryr sig om någon lyssnar eller tror på henne? Bitvis känns hennes drivkraft svårplacerad och därmed upplevs berättelsen inte trovärdig. Hon verkar inte desperat nog. Och kanske är hon inte det heller.
Kanske vill hon bara prata?
Under sin tid som hembiträde pratar Estela i stort sett endast med en person, mamman som bor kvar i södern. Ingen annan diskuterar hon med på riktigt, eller skrattar med genuint. Inte frun, inte flickan och inte kusin Sonia som lovat ta hand om Estelas mamma. Detta efterlämnar en stark känsla av tomhet och Estela uttrycker att hon inte kan fatta att det här är hennes liv. Att hon befinner sig i ett mellanläge där hon existerar på någon annans villkor och initiativ. Detta gör något med berättarrösten, vars starka känslor, driv och värderingar knappast går ihop med kvinnan som boken handlar om, som berättar med mycket personlighet. Extra påtagligt blir detta när man förstår att inte heller flickan känner sig sedd och hörd, när man läser om hur hon provocerar och skadar sig själv och andra runt omkring henne för att hennes föräldrar ska se henne. Flickan är lika ensam i huset som Estela. I ett annat liv hade de kunnat komma varandra nära – om rollerna var omkullkastade och allt var annorlunda.
Man undrar: dör flickan för att Estela försvinner, eller försvinner Estela för att flickan dör? Var går gränsen för uppluckrandet av en människa, vars identitet tynat bort under lång, lång tid.
