En berättelse om att skipa rättvisa och se bortom sitt eget kall

Vi hade trott att vi gjorde något gott för samhället, men det var hit som de så kallade goda gärningarna hade fört oss. Raka vägen in i en mardröm. 

2016. Civil är gammal och vill berätta sin historia för sin fosterdotter. Historien är krokig och kantas av skam, skuld och kärlek. Samtliga känslor driver henne till att berätta, och att återbesöka. Med bil påbörjar hon en resa längs minnenas väg. Stoppen är få, men besöken desto mer gripande. Hon ska träffa en gammal kollega, en barndomsvän och två små flickor som nu blivit vuxna. 

1973. Civil tar sin sjuksköterskeexamen och börjar jobba på Montgomerys familjeplaneringsklinik. Civil är uppvuxen med doktorsdyrkan. Alla, inklusive hon själv, avgudar hennes pappa. Han vill givetvis att hon ska komma och arbeta för honom på kliniken han driver, men Civil har andra planer. Pappan har en egen praktik där patienterna får boka tid för att få träffa honom, Civil vill ut och möta klienter på golvet, i smutsen, där allt händer på riktigt. Hon vill jobba med sexuell hälsa, vill underlätta livet för svarta kvinnor i staden. Civil har själv gjort en abort som 21-åring, och vill nu förebygga oönskade eller oplanerade graviditeter. På familjeplaneringskliniken ger de patienter sprutor i preventivt syfte, målet är att göra livet lite enklare för Montgomerys kvinnor. 

Men ingenting blir som Civil har tänkt sig. En dag åker hon ut till två flickor, en trettonåring och en elvaåring, för att ge dem sina sprutor. Den misär de lever i väcker något i Civil – ett behov av att hjälpa, men också en känsla av att något inte står rätt till. Varför ges sprutor till barn, som varken är fertila eller sexuellt aktiva? När Civil börjar gräva vidare och djupare i frågorna inser hon snart att hon trasslat in sig i något mycket större än hon kunnat föreställa sig. Plötsligt är hela hennes liv i gungning och allt hon hittills tagit för verkligt och sant vänds upp och ner. Flickorna måste räddas, men från vad? Och hur? 

Ta min hand av Dolen Perkins-Valdez är en fiktiv roman löst baserad på de verkliga händelser som utspelade sig i Montgomery under tidigt 70-tal där två systrar blev steriliserade utan samtycke på uppdrag av en federalt finansierad klinik. Kennedy har blivit mördad och Nixon sitter i Vita huset; hela den politiska världen är i rörelse och Roe mot Wade är rättsfallet på allas läppar. 

Det är mot den bakgrunden vi lär känna Civil, en ung nyutexaminerad sjuksköterska med brinnande ambition och engagemang. Hon tar flickorna under sina vingar på fler sätt än det rent yrkesmässiga – tvärtom, blir relationen högst privat – och hjälper familjen att hitta en lägenhet, och följer med dem och handlar mat och kläder. Hon sätter sedan igång en rättsprocess för att ge flickorna upprättelse, och för att rädda världen. För onekligen ligger också Civils rättframhet i viljan att förändra samhället från grunden. 

Därav blir vi knappast förvånade att läsa om den skuld som Civil lever med fram tills vi möter henne som äldre och gråare, då utbildad läkare precis som sin pappa. Med ambitionen att förändra världen så kan man inte bli annat än besviken, oavsett insatsen. Civil känner skuld över det hon har gjort, som att hon själv gjort en abort, och över det hon inte har gjort – hur många liv hon än räddat som läkare. Det får en onekligen att ställa frågan om människans kall, inte minst de med vårdande yrken: När blir vi hjältar? Och räddar en hjälte alltid andra, eller kan det vara så att man – i sin besatthet av rättvisa – oftast hjälper sig själv? 

Ta min hand är i mångt och mycket en duktig berättelse. Dess huvudroll är lätt att relatera till, främst för att Civil har många egenskaper man gärna själv vill äga. Hon är driven, passionerad och har ett enormt rättspatos. Namnet är intressant i sammanhanget, då det rätt och slätt kan översättas till “medborgerlig” eller “civilrättslig”. Som läsare hade man dock önskat en mer mångbottnad huvudkaraktär, då det verkligen finns potential att utveckla detta. Civil har många sidor som hade varit spännande att utforska, inte minst i sin analys kring att flickorna aldrig bad om att bli räddade. Kanske gjorde hon sig själv till en avgörande kugge i deras historia, och fick den att vrida sig och byggas om till något annat, men faktum kvarstår att ingen av dem önskade detta. Denna analys hade med fördel kunnat förstärkas i bokens nutid, när Civil är äldre, för att lyfta skammen från hennes bröst. 

Berättelsen har otroligt många intressanta aspekter som är både viktiga att lyfta och svåra att tala om – vilket författaren skickligt gör. Den historiska anknytningen är en av dem, den där fattiga, svarta, kvinnokroppar tycks vara allmängods för experiment. Det är kusligt, och otroligt välskrivet. 

Sammanfattningsvis är Ta min hand en varm berättelse med konstant driv. Man rycks med i dess miljöskildringar och i Civils längtan efter något bättre. Boken ger en fin påminnelse om att vi aldrig får sluta engagera oss, och om att vi i vår framrusning måste stanna upp och ställa oss frågan varför vi fortsätter.