En berättelse med narrativt skelett och tjock hud – men utan kött

Tova Gerges Fearplay är hennes andra roman efter Pojken, som kom 2018. Båda böckerna kretsar kring normbrytande sexualitet och maktdynamiker. Om tyngdpunkten i Pojken låg på dominans fokuserar istället Fearplay framförallt på underkastelse i olika former.

Berättarperspektivet är delat mellan Ba och Iris, mor och dotter som i berättelsens början precis har separerats. Nu ska de ensamma bearbeta att Michael, make och far, är försvunnen. Iris, en ung florist-influencer, flyr till en internet-flickvän i Michaels hemstad – Twin Falls, Idaho (ett namn så parodiskt amerikanskt att jag först antog att det var påhittat). Jazzmusikern Ba väljer istället att flytta in i en nedgången lägenhet i en anonym Stockholmsförort, där hon parallellt med sin mans försvinnande fortfarande kämpar med att bearbeta sin bästa väns bortgång i en bilolycka. Iris undvikande samverkar med Bas självutplånande till ett familjemaskineri vars fasad tycks bli allt svårare att upprätthålla.

Berättelsen har ett tydligt narrativt skelett och en tjock hud. En stor del av berättelsen hinner passera innan vi får klart för oss vad som hänt. Istället får vi följa Iris i sitt trevande vuxenblivande i Idaho där hon testar gränserna för kropp och sexualitet. Hennes flickvän Antonia är skissartad, men deras dynamik känns trovärdig. Det är inte svårt att föreställa sig en sökande expat attraherad till en stadig och hemtam ta-det-med-en-klackspark-tjej. När Iris senare börjar experimentera med bondage med en annan kvinna verkar Antonia mest förstummad. Avsaknaden av konflikt kring situationen tillåter den att spela ut mer fritt, och det gynnar den övergripande berättelsen om kontrollförlust. 

Iris som karaktär känns inkonsekvent på ett sätt som kanske är tänkt att gestalta ambivalens, men som mest gör att det inte känns som att vi känner henne. Att tanken på att Antonia skulle kunna betrakta hennes bondagepraktik som otrohet inte verkar ha slagit henne vittnar om en avsaknad av yttre blick. Samtidigt börjar hon vid mer än ett tillfälle gråta av att behöva välja kläder. Hennes intresse för blomsterarrangemang hade kunnat bytas ut mot vad som helst, och agerar mest placeholder för sublimering som koncept.

Hemma i Stockholm åsidosätter Ba gång på gång allt för att leta rätt på den alkoholiserade maken som drivs av en inre röst han kallar för ”mumlaren”. Iris växande likgiltighet mot föräldrarnas dynamik och familjen som helhet får Ba att reagera med en kombination av förakt och saknad – oförmögen att se att hennes egen sorg och panik gör att dottern inte kan anförtro sig eller ta plats överhuvudtaget. Det blir också snudd på omyndigförklarande att rakt ut konstatera att hon väljer att sova i dotterns säng då tomheten i det äkta parets gör saknaden för påtaglig. Det hade vi kanske kunnat förstå?

Ett återkommande grepp som ytterligare förtunnar den emotionella kontakten med karaktärerna är deras inre monologer i stil med “Nej, Iris, snegla inte ens ditåt”…”det här handlar bara om ditt nya bra liv med Antonia, inte om din hopplösa pappa”. I text ser det lite styltigt ut att låta karaktärerna för sig själva konstatera sina underliggande motiv ur ett allvetande berättarperspektiv. Jag hade önskat en större ansats att visa genom handling och subtext. 

”Fearplay hade blivit avsevärt mycket bättre av att vara två olika böcker: en coming-of-age-berättelse i rurala USA, och en om en make, hustru och bästa vän som alla tycks göra varandra lika besvikna.”

Ju fler gånger jag matas med att Iris minsann är som hon är på grund av sin frånvarande far, eller att Ba gråter (för att hon är ledsen), desto mindre bryr jag mig. För då är ju saken avgjord? Om karaktärerna inte uttalat hade varit familj är det svårt att se vad som hållit samman berättelserna. Fearplay hade blivit avsevärt mycket bättre av att vara två olika böcker: en coming-of-age-berättelse i rurala USA, och en om en make, hustru och bästa vän som alla tycks göra varandra lika besvikna. Den har både hud och skelett, men saknar kött, bindväv. Ibland, som när modern och dottern i slutet av boken har en konfrontation så lågintensivt vass att jag nästan ryser, fyller en vind konstruktionen och ger intryck av något vitalt och levande, men när den pyser ut blottas en tomhet.