Emily Brontë i Netflix-förpackning
År 2026 finns det inte många regler när det kommer till historiska filmer och serier. Sofia Coppola lärde oss redan för tjugo år sedan, i Marie Antoinette (2006), att det är helt okej att skildra en drottning som en bakelseätande tonåring till tonerna av Siouxsie and the Banshees. Och nu senast har Bridgerton (2020) utmanat allt som kallas historisk korrekthet med skådespelarnas glittriga ögonskugga och en färgblind casting. Det är numera ett normaliserat konstnärligt grepp att modernisera estetik och kostym och frångå originalhandling i en filmatisering.
Men i nya Wuthering Heights förefaller det mest vara ett helgerån.
I Emerald Fennells filmatisering av Emily Brontës klassiska gotiska roman från 1847 är det kärlekssagan mellan Catherine (Margot Robbie) och Heathcliff (Jacob Elordi) som står i centrum. De växer upp tillsammans på det kalla och gråa godset Wuthering Heights i Yorkshire, i en tillvaro hemsökt av Catherines alkoholiserade och brutala pappa (Martin Clunes) där de endast har varandra att ty sig till. Men Catherine kan inte gifta sig med stalldrängen Heathcliff, trots uppenbar attraktion, utan väljer istället den lite töntiga men rika Edgar Linton (Shazad Latif). Ett beslut hon kommer att ångra bittert.
Redan vid valet av skådespelare kan hela filmens handling förutspås: det kommer att vara påkostat i äkta Hollywood-anda. Fennell har nämligen ersatt allt vad hämnd-, hat- och klassmotiv heter i originalverket med en klassisk mésalliance, bdsm-sex och Jacob Elordis magrutor.
Handlingens ledmotiv är sex. Allt ska vara sexigt; en kladdig bröddeg, knäckta ägg, sniglar och svettdroppar kombineras med ASMR-ljud. Trots det visas inget naket, utan när Heathcliff och Catherine (äntligen) har sex, sker det med kläderna på. För så frisläppta ska vi väl ändå inte vara.
Och häri ligger min kritik. För även om vi bortser från att filmen frångått boken i alltifrån synopsis till borttagna karaktärer, och betraktar filmen i ett vakuum, lyckas den fortfarande inte komma upp i höjder med Pillion-porr, Baz Luhrmann-glamour eller Tim Burton-gotik. De tappra försöken att fånga camp-estetiken misslyckas nämligen med bravur. Catherine liknar mest en mjölkpiga eller dalkulla i sina röda klänningar med tofsar och mönster och i takt med att filmen fortskrider blir hennes kläder lyxigare och värre – de överdådiga halsbanden ser ut att vara gjorda i plast och latexkjolarna i kontrast till det blåsiga och dimmiga landskapet påminner en bara om hur anakronistiskt allt är. A barbie girl in a gothic world.
Haute couture-klänningarna funkar i Bridgerton eftersom hela Julia Quinn-världen dryper av bombastiska baler och middagar, skvaller och sammansvärjningar. Men själva essensen i Wuthering Heights är att den berättar om klasskillnader, våld och övergrepp. Och det rimmar illa med Catherines glittrande paljetter i ansiktet.
Manuset känns skrivet för en Netflixproduktion, där allt ska sägas och inget får vara outtalat eller förmedlas via blickar eller kroppsrörelser. Därmed får inte heller de uppenbart välvalda skådespelarna skina. Musiken däremot, komponerad av ingen mindre än Charli xcx, är otrolig. Med elektroniska trådar av syntpop och stråkarrangemang skapar den en gotisk atmosfär som räddar den i övrigt påtagliga bristen på mystik.
I slutändan blir kärlekssagan så episk, och tragisk, som man kan föreställa sig att målet var – men på bekostnad av karaktärernas psykologiska djup. Var är Catherines bortskämda utbrott och manipulativa lynne? Var är den byronske hjälte Heathcliff vanligtvis gestaltas som? Historien blir istället något av en dockhemsberättelse. Catherine får en leksaksdocka av svägerskan Isabella (Alison Oliver) i bröllopsgåva som tillsammans med andra uttjatade troper, som en för hårt snörd korsett, får symbolisera hennes fångenskap i ett konvenansäktenskap och överdådigt hus. Ett ärorikt motiv – men som inte hör hemma här.
Fennell var tydlig från början med att hon ämnade ta sig konstnärliga friheter i sin film. Och visst är det modigt att våga sig på en drastisk nytolkning av ett så älskat verk som dessutom filmatiserats många gånger förr. Problemet är bara att hon inte alls verkar vilja skildra Wuthering Heights. Hon vill göra en kärlekshistoria. Och då hade vilken engelsk 1800-talsroman som helst dugit som förlaga.
Men vi fick i alla fall lite ny musik från Charli xcx.
