Édouard Louis ställer sig lydigt i ledet av Édouard Louis
Édouard Louis återvänder till det landskap han gjort sitt: alkohol, våld och fattigdom. Vendela Lundegårdh läser Kollapsen och frågar sig om den distanserade prosan fördjupar berättelsen eller gör kollapsen svår att känna.
Édouard Louis nya bok Kollapsen är allt hans tidigare verk också är: kort, självbiografisk och konsekvent riktad mot den egna familjen och uppväxten i samhällets marginaler. Han mal på i samma fåra och den välbekanta formen ger direkt en känsla av déjà vu. Har man läst Édouard Louis så har man läst honom – det är samma paket inslaget i nytt papper.
Kollapsen består av femton episoder och några parenteser som tillsammans tecknar ett porträtt av en brors liv som redan från början tycks dömt till undergång. Louis bror är en alkoholiserad, kvinnomisshandlande homofob. Han lever omgiven av skraplotter och långburkar, med gul hud och vulgärt språk, i en bensinluktande lägenhet i Amiens i norra Frankrike. Han slår och han våldtar. Samtidigt älskar han sin lillebror – åtminstone fram till den punkt då Louis kommer ut som homosexuell.
Ett genomgående tema i Kollapsen är närståendes outtröttliga och stundtals infantila hopp – inte från Louis sida, han har aldrig älskat sin bror. Men Louis ansluter här till en litterär tradition som påminner om Siri Hustvedts What I loved eller Paul Austers Orakelnatten, där föräldrar envist fortsätter att tro på sina barn, trots att verkligheten gång på gång dementerar dem. Hoppet som vägrar dö trots lögner, manipulation och missbruk. Även Emilia Altos självbiografiska När bror dör ligger nära till hands i sin skildring av en bror som försvinner in i missbruk. Men där Alto skriver ur kärlekens förlust, skriver Louis ur avsaknaden av den.
Det är också i språket som denna distans blir tydlig. Att gestalta smärta och våld litterärt kräver ofta en skevhet – dialekt, tempo, grammatik – som hos exempelvis Alto. Istället för att berätta om våldet, låter språket läsaren erfara dess konsekvenser kroppsligt: desorientering, obehag, affekt. När språket bryts, bryts också läsarens bekväma position. Det blir svårare att konsumera texten på distans. Hos Louis är det istället sakligheten som dominerar. Blicken är rapportliknande. Broderns liv redovisas med ord som ”alkoholberoende”, ”våldsamma utbrott”, ”ett rus som övergår i förtvivlan”, utan vidare detaljrikedom. Ett arbete beskrivs som ”förödmjukande”, men läsaren får aldrig erfara själva förödmjukelsen.
Substantiv på substantiv på substantiv. Texten matar på ord i ett fabriksliknande tempo där allt ser likadant ut och det skapar varken sympati eller ilska inför broderns liv eller död. Allt han gör – våldtar, stjäl, super– konstateras snarare än gestaltas. Louis skriver som på armlängds avstånd och frågan blir vad denna känslomässiga knapphet gör med läsningen: skyddar den texten från sentimentalitet, eller tömmer den texten på liv?
Först i bokens avslutande del sker något avgörande. Den distanserade prosan spricker. Syntaxen tappar fotfästet och i denna instabilitet öppnas ett tidssprång. Louis beskriver en scen tjugo år tidigare, där han i sina unga tonår blir mött av en leende bror på centralstationen i Amiens. Under några få rader inser Louis – i skrivande stund – att brodern faktiskt måste ha älskat honom. Det är något med det där leendet som så självklart riktas mot honom i en tid där en av dem fortfarande verkade se den ande som broder. Men insikten kommer tjugo år för sent.
Kollapsen blir alltså inte berörande i våldets skildring (eller o-skildring) utan i denna sena upptäckt av kärlekens existens, en kärlek som aldrig besvarades och som inte heller besvaras nu. Louis vägrar försoning, men för läsaren och kanske även för Louis går det inte helt att värja sig från betydelsen av det han nu inser.
Det är en ganska exakt och sorglig slutsats:
ingen katarsis, ingen upprättelse, utan en insikt helt utan konsekvenser. Bara så.
