Ebba Dankel om jazzlivet i USA

För cirka fem år sedan tog den svenska musikern Ebba Dankel steget som många drömmer om. Efter sina studier på Skurups folkhögskolas Jazzlinje så ansökte hon till två musikhögskolor i New York. Hon hamnade tillslut på det mytomspunna Berklee College of Music, som har alumner som Esperanza Spalding, John Mayer och Quincy Jones. Nu några år senare har Dankel en turne med och medverkan på Grammy-vinnande Jon Batistes album, hennes EP Somewhere och många kvällar på New Yorks jazzklubbar i bagaget. 

Jag sitter först en stund i zoomrummet ensam. Det är fredagseftermiddag och jag har lämnat balkongdörren på glänt. Plötsligt dyker Ebba upp på skärmen. Vi möts i olika tidszoner, båda våra rum är ljusa av solen. I hennes vardagsrum i Brooklyn är det morgon, hon dricker en kopp kaffe och rummet ekar lite. Hos mig är dagen på väg mot sitt slut. Det ser ut att vara högt i tak hos henne och hon berättar att lägenheten hon bor i är väldigt gammal; 

– Lägenheten ligger i Brooklyn i ett område som heter Ditmas Park som ligger i Flatbush. Söder om Prospect Park, vilket är som Brooklyns central park.

Ebba berättar om att hon bor i ett kollektiv med andra musiker. Jag försöker föreställa mig vad som pågår utanför hennes fönster. Det myllrande livet i New York, en gemensam dröm för folk i alla fält – från riskkapitalister till jazzmusiker. Men bakom den filmiska fasaden misstänker jag att allt inte är en dans på rosor. 

Vad var det som fick dig att söka dig till en musikhögskola i USA istället för i Sverige? 

– För jag kände att jazzscenen och jazzvärlden i Sverige är väldigt liten, vilket på vissa sätt är underbart för man känner alla men jag ville utmana mig själv. Jazzen kommer ju härifrån, så det kändes också som rätt ställe att verkligen djupdyka i den. 

Att hon tillslut hamnade på Berklee hade också med ett stipendium att göra, berättar hon. Eftersom att gå en utbildning i USA utan ekonomiskt stöd är oerhört dyrt. 

Upplevde du att det var mycket press där? Såg praktiken kring musiken annorlunda ut från i Sverige? 

– Ja, det gjorde faktiskt verkligen. Jag visste redan innan, att det var en tuffare och annorlunda miljö, och jag är väldigt dragen till den typen av pedagogik. Jag vill ha någon som är ärlig och hård för det jag kände med skolorna i Sverige är att alla är så måna om att det ska kännas bra hela tiden. Det skapar självklart en jättefin miljö men just det här med att lärarna har varit så rädda för att ge feedback, vara ärliga med kritik; det saknar jag i Sverige. 

– Det var väldigt stor skillnad när jag kom till USA. Dels med lärarnas approach, många här är väldigt raka och old school. Jag hade en pianolärare, hon är 87 nu, som är en jazzlegend. Hon var den första kvinnan som spelade i Art Blakey and the Jazz Messengers. Hon är brutal på det finaste sättet. Hon ger kritik för att hon tror på mig och vet att jag kan ta det. 

Självaste skolan, berättar Ebba, ser också annorlunda ut. Till skillnad från Sveriges friare och lite flummigare format så har Berklee ett system som funnits väldigt länge. Hon berättar att nu har hon nitiskt lärt sig alla regler vilket är något som krävs om man vill bryta dem. 

Märkte du av att det fanns andra influenser i jazzen där än i Sverige? 

– På Skurup var det mycket traditionell jazz. Men det finns också en väldigt tydlig skandinavisk jazzgenre, ett sound som kommer från skandinavien. En jätteviktig del som jag kände med att komma hit och studera var att få ta del av jazzens kulturella historia. Att det är musik av svarta amerikaner, det pratar man inte om Sverige. Det finns inte riktigt någon representation eller samtal kring var musiken kommer ifrån. Det är en sån lucka i utbildningen generellt. 

Ebbas musicerande har befunnit sig i jazzgenren under några år, hennes debut EP Somewhere rör sig i ett musikaliskt där jazzen utmanas och blandas med modernt låtskrivande. EP:n består av sju spår som skiftar mellan svenska och engelska.

I min lyssning av din EP blir teman som plats, minne och saknad centrala; hur kom den till?

– EP:n är ett ganska gammalt projekt som jag spelade in för tre år sedan. De är mina första låtar. Innan skrev jag mycket instrumental musik, men de här är de första sångerna med text. Det finns en låt som jag började skriva redan på gymnasiet, Solrosbarn. Men den blev central i EP:n. Den handlar om min storebror som gick bort i cancer 2004. Det är ganska nytt för mig att sjunga professionellt men när jag skrev den låten så kände jag att det bara var jag som kunde sjunga den. De orden har blivit ett sätt för mig att bearbeta sorgen. 

– Jag var bara fyra år när han gick bort så majoriteten av mitt liv har jag ju levt utan honom. Men jag kommer tillbaka till honom via musiken. EP:n var ett projekt med ett tema om mycket saknad och sorg, men också tid. Hur en känsla förändras, det är det som är så konstigt med sorg. Även om det har gått lång tid så kommer man tillbaka så lätt till att det känns jobbigt. Att det inte glöms bort. Det har på något sätt blivit centralt i min musik och mig som person. 

Som du säger finns det vissa centrala teman som återkommer i ditt skapande? Känner du att några nya teman har kommit ut av förflyttningen till andra sidan jorden? 

– Ja, absolut. Dels att jag inte riktigt skriver på svenska längre. På EP:n har jag ju tre låtar på svenska och tre på engelska. Tidigare kunde jag bara skriva på svenska, det var det enda som kändes äkta. Men sedan jag flyttade till USA så pratar jag engelska majoriteten av tiden. Steget där jag behövde översätta finns inte riktigt längre. 

Ebba berättar om sitt turnerande genom majoriteten av USAs delstater. Hur man ser hur landskapen och naturen förändras mellan staterna. Under sitt resande fick hon en längtan efter att slå rot, där New York kändes som den självklaraste platsen att vara på. 

Hon målar upp alla vardagsrum som finns runt om i staden. Små kryp in där musiken är levande och community blir kärnan i det hela. 

– Jag har bott här i ett halvår nu men jag känner redan att det finns en ganska stark gemenskap här bland musiker. Alla sitter i samma båt och har det ganska tufft. Både ekonomiskt och med musiken. 

Mycket av tiden just nu går åt till att söka visum, säger Ebba. Det är en tidskrävande och dyr process, där det är omöjligt att veta om det ens kommer gå igenom. 

– Det är ett orosmoment som internationell här. Mitt arbetstillstånd går ut i juli och jag är nu i processen av att söka ett treårigt artistvisum. Man betalar en massa pengar och sen måste man bara vänta på att veta om det blir godkänt. 

Du snuddar ju på det lite nu, men känner du att det finns någon tydlig baksida till den så kallade “American dream”? 

– Ja, 100%. När jag flyttade till New York började jag förstå hur svårt det faktiskt är. Det finns ju så mycket att säga om vad som är fel med USA, så det ska jag inte ens gå in på. Men det som gör att jag sökte mig hit och känner att jag måste stanna kvar ett tag är att det finns så mycket mer möjligheter. Det är på en helt annan skala. Som till exempel att jag fick spela med Jon Batiste. Han hittade mig via Instagram och tog med mig till typ den mest kända studion i New York där vi spelade in ett album som vann en Grammy. I Sverige hade jag inte fått den typen av exponering eller vara tillgänglig för att spontant kunna hänga med till studion. 

– Men sen finns det ju ingen trygghet. Man har inte alls samma välfärd. Det finns så mycket osäkerheter, men jag vill verkligen stanna här för att se vad som händer. 

Vad finns det för influenser i ditt skapande nu? 

– Det jag jobbar med nu brukar jag skämta om som mitt Bushwick-album. Det är indie, lite smutsigare. Absolut inte hårdare, men lite mer. 

Med ett kliv från jazzkomposition rör sig Ebba in i något nytt. Hon berättar om staden som kommit till liv nu under våren. Under samtalet blev min skärm ett fönster till livet i New York, som känns både drömlikt och skrämmande.