Att med framgång modernisera musik från en svunnen tid är inte en lätt uppgift. När Dua Lipa förra året annonserade titeln på uppföljaren till hennes självbetitlade första album, som rönte stor succé både av kritiker och kommersiellt, var det med en klar målbild: Future Nostalgia. Inte bara skulle inspirationen hämtas från tidigare årtionden, nostalgikänslan skulle även kännas fräsch och progressiv. Frågan var: Hur skulle hon lyckas med det?
På förhand kändes det här som ett klyschigt försök till att häva fysikens lagar — gammal musik kommer, hur den än görs, låta som att den är från en annan tid. Särskilt när det gäller popmusik, i och med att den ständigt influeras av trender och andra aktuella genrer. Risken är att det låter förlegat och opersonligt, eller så misslyckas det med att fånga tidsandan och det blir något annat än vad intentionen var från början. Att då som relativt ny i branschen skita fullständigt i att följa ordspråket “if it ain’t broke, don’t fix it”, är minst sagt modigt av Dua Lipa. Visst, hon går kanske inte från pop till heavy metal, men det är ändå riskabelt att smalna av soundet när hon precis har etablerat sig.
Öppningsspåret Future Nostalgia sätter tonen direkt med “You want a timeless song, I wanna change the game”, och trots att pratet i verserna inte känns så fräscht som hon förmodligen hade önskat, så är det en djärv start på albumet. Det är inledningen på en lekfull, inspirerande och framåtsträvande throwback. Cool är som en läskande kall lemonad i sensommarvärmen, Hallucinate är ett adrenalinpumpande dancercise-anthem, och Levitating är en kaxig, funkbetingad dubbelklappsdänga. Trots de vitt skilda narrativen finns det enhetlighet i de ofta framstående basslingorna och i den självsäkra kvinnan vid namn Dua som skakar av sig kärlekstragedier som svett efter ett aerobicspass.
Albumets andra singel Physical är spännande, främmande, och ack så upphetsande. Tillsammans med musikvideon blir hela paketet ett mästerverk, och Physical kan vara Dua Lipas bästa låt hittills. Den förkroppsligar hela ambitionen med det här albumet, samtidigt som den konserverar och är trogen till den “mörka popen” som hölls så kär på hennes förra album, till exempel på Garden och den eteriska Last Dance.
Physical är också ett bevis på Dua Lipas otroliga utveckling. Även om just den låten lånar känslan från det tidigare albumet, finns det inte ett enda spår från Future Nostalgia som motiverat skulle kunna befinna sig på första albumet Dua Lipa, och vice versa. Trots det är båda albumen lika kännetecknande för henne som artist. Dua Lipa är just nu i förarsätet vad gäller popmusiken, och det vet hon själv också om (uppenbarligen, titta bara på albumomslaget). Att släppa ett album en vecka tidigare än planerat är ovanligt, men det självförtroende och den upprymdhet hon har utstrålat skvallrade om något gott. Och inte blev vi besvikna — Future Nostalgia är ett 37 minuter långt lyckorus (eller kort, för det hade gärna fått pågå längre än så).
När hon avslutar albumet med “boys will be boys, but girls will be women” på Boys Will Be Boys går det bara att konstatera att Dua Lipa gladeligen får inspirera kommande generationer flickor och kvinnor mot välförtjänt framgång och lycka. Men vem är jag att påstå det? Jag är bara en kille i extas över den styrka och excellens Dua Lipa besitter. Att så klockrent leverera hit efter hit som hon gör på Future Nostalgia och blicka tillbaka, utan att någonsin fastna i det förflutna, kräver en sann tidsresenär. Denne verkar vi ha funnit i en 24-årig brittiska, som för första gången häver fysikens lagar.
Bästa spår: Physical, Levitating
