Peggy Gous musik kan vid det här laget inte ha undgått mångas öron, speciellt inte med ultramegadunderhiten (It Goes Like) Nanana. Remaken på 90-talets eurotrance-klassikern 9 PM (Till I Come) av ATB blev viral på TikTok förra året, och eleverade den koreanska DJ:n och producenten från en välkänd DJ till ett världsfenomen. Efter att ha producerat flera av den samtida klubbmusikens bästa låtar i drygt ett decennium kommer debutalbumet I Hear You, som bjuder på alla ingredienser som gjort Peggy till en älskad DJ – men även introducerar nya ljuduppsättningar som ger mer än vad lyssnaren förväntar sig av producenten.
När I Hear You öppnar sig hörs en monolog från Peggy Gou som betonar vikten av att skapa konst: “Vi har “koloniserat, industrialiserat och moderniserat” (exakt vad hon menar säger Peggy inte), men hon understryker att vi just därför behöver skapa konst igen. Det låter ambitiöst och grandiost, vilket går i linje med den uppenbara strävan som artisten har med detta album. Att projektet inte låter övertygande kanske beror på Peggys alldeles för monotona röst eller den halvdåliga prosan som hon läser upp som ett Konstfack-Trump-inspirerat manifesto. Tur nog så övergår låten till housedängan Back To One som sätter ton för albumet: Peggy drar inspiration från 90-talet, och det hörs såväl på acid bas-slingorna på Lobster Telephone, organ house-padsen på I Believe In Love Again som på ovan-nämnda singeln (It Goes Like) Nanana. I Hear You är somrigt, nostalgiskt och trånande, och kastar blicken tillbaka till en tid som dominerats av solkyssta 909-trummor och billiga dansackord. Oftast funkar det, men ibland känns I Hear You för cheesy för att tas på allvar.
Även om produktionen på I Believe In Love Again är tajt och Lenny Kravitz sång är kraftig så känns detta spåret passé – nostalgi smälts bäst i mindre doser, och glimten i ögat som gör den tolererbar saknas helt här. Och Villano Antillanos rappvers på All That är en egentligen ointressant tagning på de enkla rimstrukturerna som var standard för rappare 30 år sedan. Nostalgin och kärleken till det ljuva 90-talet har alltid varit Peggy Gous forté, men ibland funkar det inte lika bra som på It Makes You Forget (Itgehane) eller Starry Nights. Ingenting på debutalbumet når upp till den väldigt höga standarden som Peggy satt på sina tidigare släpp, och I Hear You lever på gamla meriter – alltså singlarna som släppts inför det. I Go är fortfarande Peggys bästa låt, och hennes produktion är överlag mer övertygande när tempot är högre.
Dock så finns Purple Horizon på albumet – den enda nya låten som verkligen förbryllar. Singlarna (förutom I Believe In Love Again) är fortsatt imponerande – I Go, (It Goes Like) Nanana och Lobster Telephone fångar essensen av Peggys konstnärskap. Seoulsi Peggygou är en kuslig tagning på jungle som hintar om att hon kan göra dansmusik i alla takter – från downtempo runt 90 BPM till hetsiga breaks i 160 BPM. Som förväntat är produktionen väldigt krisp, glasklar och full av liv. Ljudlandskapet är väldefinierat och albumet är sammanhållet, om än dess upplägg och pacing lite udda.
Överlag kunde I Hear You ha varit bättre, men det lever i alla fall upp till de minsta förväntningarna som man har om ett Peggy-släpp. Efter att ha skapat flera houseklassiker under de senaste åren blir förväntningarna höga, och debuten hade kanske blivit mottagen bättre om den höll sig mer till klubbig musik och inte daltat så mycket med nostalgi. Istället producerar Peggy ett mid spår för mycket i ett tappert försök att påvisa sin finess och bredd, och resultatet blir ett bra album som hade kunnat vara bättre. Albumet håller, mycket tack vare de fantastiska singlarna som koreanskan släppt inför sin debut.
