Drömmen om Divanen
En natt på en cykel med en vän som frågade om en framtid. Vad vill du ha av den sa hon. Är sådär tvärsäker och rå som högheten av dans och öl kan göra en, med ett ben balanserande på gränsen. Så nära att ständigt falla i träsken Vidrighet och Självgodhet. Spottar eller sjunger ur mig ett svar som är distanserat, syrligt och under tusen lager ironi – kärnan omöjlig att nå. I alla fall om en frågar en full. Säger: Allt jag vill ha av framtiden är en divan och någon som gräver ur och ut och isär mitt psyke. Sen typ tid att läsa en bok och äta middag med vänner någon gång ibland.
Mitt skratt var helhjärtat, vännens lite osäkert. Ett litet ledsamt “men åh” inklämt för att markera tvivlet. Tvekan över om det är okej att skratta åt att ens väns enda dröm eller önskan om framtiden är att kanske känna sig hel. Att ligga på en divan och rota i sitt psyke. Att kanske, typ, må bra till slut. Eller så skulle man kunna tolka drömmen som ett bevis på vidrig självupptagenhet. Total egocentrism att vilja ägna sin framtid helt åt sig själv. Det skulle också kunna vara fallet. I alla fall om en frågar en ångestfri.
Att fråga en full är lätt, att fråga en ångestfri desto svårare. För Gud, who?! “Finns ångestfria människor” numera den existentiella frågan att vanka natten lång över. Få sömnbrist och livskris över. För finns det något mer samtida än ångesten, något som är mer beskrivande för samhällets och individens välmående idag? “Gå in i väggen”, panikångest, social fobi, depression, KBT, benzo och självmordstankar är nu vanliga delar av allas vardagsvokabulär. Bevis? Ta vilka två klick som helst på Spotify och något (vilket som helst) antidepressivt medel slängs mot dig. Eller ta två steg, från var du nu än befinner dig, och ett självmordsskämt väntar dig med all säkerhet. (Och plz låt mig ha mina överdrifter, alla fattar att det är för poängens skull). Inte så underligt då att min vän reagerade sådär osäkert, men också helt utan chock. Kan ha varit alkoholen, natten eller att tanken var välbekant. Att idén kändes fullt rimlig för henne med. För även om hon i sitt interna känsloliv faktiskt lyckats upprätta ett högre livskrav än att vara “typ ångestfri”, eller där ett exceptionellt bra känslotillstånd är att må sådär, är ångesten totalt omöjligt att fly ifrån externt — så infiltrerad är den i kulturen.
Nu menar jag inte att kulturen någonstans är skyldig för det psykiska välmåendet hos människor i samhället, utan tvärtom är kulturen bara ett medel, ett utlopp, eller en tabula rasa (om en föredrar pretto-referenser). Det jag försöker visa är hur sjukt alla mår och hur sjukt rimligt det är att bara önska sig något annat än just det. Hur att önska sig bara välmående faktiskt är ganska rimligt – till och med ett ganska högt (om inte orimligt högt) mål. Ett mål som inte bara är olika svårt att nå för olika individer på grund av deras personligheter eller vad deras uppväxt har inneburit, utan som även försvåras av rent materiella faktorer som tillgång till pengar eller tid (vilket egentligen är detsamma, right?).
Inget banbrytande alls i att peka på hur socioekonomiska förutsättningar påverkar välmåendet hos en person. Det är basic facts som alla är med på och överens om. Men vad gör man sen? När man är påverkad, mår skit och vill liksom, ni vet, typ må bra igen? Vänd dig till en vän, skulle någon säga. Någon annan: om det är riktigt illa, gå till vårdcentralen eller ring psykakuten. Men den allra vanligaste responsen är otvivelaktigen (och sorgligt nog): knarka dig känslolös och get back to work.
Kanske, kaaanske, kommer någon rådge dig till att gå några timmar KBT — men bara exakt så länge att du blir redo att återigen producera, tjäna pengar, vara samhällsnyttig och inte vara till någon börda alls. Samhället har numera ännu mindre plats för inkapabel smörja, psykoanalysens dagar en bortbleknad idyll. Lika främmande och påhittad som enhörningar, Rapunzel eller vilken på måfå tagen sagofigur som helst. I alla fall om du frågar en fattig.
Eller ja, fattig som i betydelsen “inte rik”. För har du cash (och därmed tid, visst?) så är idyllen aldrig längre bort än ett klick. Fördelarna av KBT — effektiviteten, produktiviteten och smidigheten — inte så lockande längre. Att gräva, förstå och närma sig ett riktigt välmående, en förhoppningsvis långvarig lycka, är mycket viktigare än för, låt oss säga, vilken lågavlönad sjuksköterska som helst. Sjuksköterskornas välmående som aldrig räcker längre än till patienternas behov som är ständigt påtryckande, ständigt avgränsade, ständigt i vägen för deras eget välmående. Sjukpersonalens (eller någon annan random yrkesgrupps) välmående, något som absolut inte är värt att tänka på, någonsin.
Det får mig att minnas blicken min mamma gav mig när jag frågade varför hon hade blivit utbränd, vad hon tror det var som fick henne att känna att hon var tvungen att göra alla de där sakerna — jobbet, tvätten, plugget om nätterna, och det ofantliga emotionella ansvar som det mestadels (*host* alltid) innebär att vara kvinna i en heteronormativ tvåsamhet. Hennes ögon var förvånade och förvirrade som svar. Hennes mun tyst en stund. Jag tänkte att hon tänkte över vad hon och hennes terapeut hade sagt om det någon av alla de gånger de setts. Det var inte fallet, för hon tänkte inte på det eftersom de hade aldrig pratat om det. Hon sa: jag vet inte. Sen: Ingen har någonsin frågat mig det förut.
Mina ögons tur att bli chockade. Bära förvåning och förvirring. Vad menar hon? Vad menar hon med att ingen – under alla timmar hos terapeuten, efter alla recept, alla sjuktimmar, alla dagar bakom neddragna gardiner – hade frågat varför hon kände som hon kände. Varför hon var där hon var. Nedbäddad, utbränd, utslagen. Minns att jag inte visste hur eller vad jag skulle svara. Skulle jag lyssna, ställa frågor som borde ha ställts men som ingen hade sagt, eller borde jag bli arg, agera ut och säga det uppenbara, att det var så så fel?
Sa inte så mycket. Gjorde lite av allt. Ställde frågor. Försökte lyssna, säga att det var fel. Förstå vad de hade pratat om, hon och teraupeten när han skrev ut antidepressiva och förlängde sjukskrivningen gång på gång. Förstå mig rätt, återigen, jag är tacksam för läkarens receptförnyelser och förlängda sjukskrivningar – utan dem hade vi varit fast i en helt annan nivå av sämst, slagit i botten av infernots lägsta krets. Men jag förstår inte hur samhället kan ha gått i en så fel riktning att orden “varför” eller “hur” eliminerades helt ur ett arbete som handlar om att behandla och förstå människor i kris, ett arbete som är menat att hjälpa folk ur ett tillstånd utan välmående.
Att min mamma är en kvinnlig kvinna är också av betydelse. Ni vet en kvinna som bär alla andras emotionella begär och behov, som ställer frågor och som bryr sig om alla andra utan att någonsin få för sig att be om något i gengäld, även om så livet självt skulle stå på spel (vilket det gjort, vilket det gör). Som aldrig aldrig skulle ta emot en utsträckt hand. Den skulle tveklöst slås bort avfärdande, kanske till och med ett skratt, ett “Äsch, jag? Helt okej med mig, aldrig fel med mig, men hur är det med dig?”.
Typiskt kvinnlig i kombination med typiskt vinstdrivande och optimerande samhällssystem; alltså inte en toppen kombo. Resultatet: utbrända kvinnor som en kulturens schablonbild. Perfektionprinsessa ett fenomen att peka på och skaka på huvudet till. Illa, illa, lilla. Men vad ska vi perfektionprinsessor göra när till och med det vi lär oss efter att ha kraschat är att fortsätta perfektionera, vad som än krävs eller händer. Krävs droger? Kör! Att aldrig någonsin riktigt hinna bygga upp sin självkänsla igen? Helt ok! Så länge du är en prinsessa som kör, som presterar och fortsätter sådär som innan. Sådär perfekt, slätkammad och, du vet, riktigt riktigt fin så är det okej. Du, välkommen och uppskattad trots din krasch. Ni vet, ge alla en andra chans och jada jada.
Heller menar jag inte att droger, eller antidepp, är något dåligt. Många gånger kan det vara nödvändigt, totalt livsviktigt, vilket då gör antidepp, eller droger, helt livsnödvändiga. Det jag däremot ställer mig emot är dagens konstruktion av behandling av psykisk ohälsa. Hur hållbar, välfungerande, kan en på riktigt påstå att sjukvården, eller samhällssystemet, är om det främsta syftet är att så fort som möjligt få personen i fråga som mår PISS att återvända till arbetsmarknaden, till att åter bidra till samhällsnyttan, så fort som möjligt – utan någon ambition att få personen i fråga, som mår PISS, att faktiskt må lite mindre piss? Hur den personen mår liksom inte alls relevant, utan där vad som är relevant är hur den presterar. Vilka pengar pengar pengar den drar in allt som räknas.
Jag vet inte hur det får er att må men det får mig att äcklas något så brutalt. Ett äckel som bara kan lösas med nattliga uppdiktade versioner av ett liv där Divanen existerar. En plats som symboliserar att något – samhället eller sjukvården eller någon över-huvud-fucking-taget – bryr sig om mer än ens produktivitet. Bryr sig längre än till hur snabbt en substans eller en kortsiktig rehabiliterad behandling (som KBT) gör en arbetsduglig, och som istället bär upp en med en mjuk och behaglig sammetskudde. Där hur snabbt man är back in the game inte är en parameter att försöka mäta hälsa efter. En drömplats där någon lägger timmar efter timmar efter timmar på att gräva i dig i syfte att gräva fram välmåendet och bort ångesten. Den omtänksamheten, den verkligheten, där välvilja och välmående och där en tas hand om är min rena och skära och, numera, enda dröm om framtiden. En dröm som först kan misstas som banal och dum, men som egentligen är allt annat än just dum eller banal. Kanske främst, och bara, är det just en dröm om pengar och tid eller bara (kanske mest befängt och behövligt av allt) lite medmänsklig empati. Och en mjuk, mjuk kudde att till slut vila en ångestfri hjässa mot.
