Dräpande om aporna i Bryssel
Sex and the City, Brysselversionen. De fyra tjejerna Mika, Eleni, Karen och Ria avhandlar dejter, skvaller, politik och moral under sina stående måndags-aw:s. Utekvällarna fungerar som både livets och bokens motor. Det är där maktordningen kan rubbas, information är i omlopp, och det som inte sägs på kontoret kan sägas högt.
Det är den informella dimensionen av makt som Sofia Rönnow Pessah genomgående skärskådar. Vem är det som egentligen bestämmer? Vilka hierarkier gäller, och vad kan rubba dem? Vad ligger egentligen bakom hur makthavare agerar vid förhandlingsborden?
Kapitelnamnen placerar oss direkt i Bryssel. De ges på tre språk: franska, flamländska och engelska. Vi rör oss i en stad som är ”lika grå, blöt och hopplös som sitt byråkratiska hjärta”. Alla vill ständigt positionera sig. Ett statusspel pågår hela tiden, men enligt Bryssels egna, informella regler.
Vi lär känna Mika, en av alla ”apor” (accredited parliamentary assistants) i Europaparlamentet. Där slängs hon in i förhandlingar om förbudet mot inköp av rysk gas, fördömandet av Qatar inför fotbolls-VM och, senare, korruptionshärvor.
Boken kommer bäst till sin rätt i sina genomskådande observationer och dräpande humor. Vi möter två dragqueens som heter Viktor Whoreban och Ursula von the Slayer. En dj går under namnet EUthanasia, som hämtat från Ali G:s ”Youth in Asia”. Bryssels barer är fulla av ”personer som älskar att säga skål på olika språk”.
Boken erbjuder även en rad tänkbara bidrag till 2026 års nyordslista. Är detta året då pandemiqueer, post-metoo-sexig, segersnus, skärseldsår eller mepplös erkänns av Språkrådet?
Bortom det lätt satiriska greppet handlar Eurogirls om dubbelspel och äkthet. Eller snarare, om vad som händer när ingenting längre känns genuint, i en miljö där alla är utbytbara. Den paralyserade, riktningslösa ambitionen är lika medryckande när man befinner sig mitt i den som den är äcklande när man nyktrat till.
Då och då punkteras läsningen om tjejernas livsdraman av meningar med politisk tyngd:
”Folket föredrog alltid en syndares bekännelser framför en hycklares lögner.”
”Alla vet att krig är dåligt. En sådan mening är inte värd att yttra. […] Det var ingen hemlighet att naivitet var den största synden i de flesta politiska rum.”
I dessa ögonblick lyckas Eurogirls säga något större om den politiska miljön i Bryssel. En plats kantad av interna motsägelser, inte minst moraliska. En plats där strategi ibland är viktigare än substans, och där det kanske största misstaget är att tro att någon faktiskt menar det de säger.
Detta sipprar också ner till tjejgänget, och blir en källa till konflikt.
Rönnow Pessah skildrar de olika universum som ryms i Bryssel genom tjejernas fyra arbetsplatser. De jobbar på parlamentet, en konsultfirma som hjälper kunder att ”driva förändring”, en välgörenhetsorganisation och som frilansande översättare. Som en följd har de helt olika bilder av vad som är moraliskt försvarbart.
”Det är inte som att jag kan hållas ansvarig för slavhandel för att jag skriver ett PM ibland”, menar apan Mika, och möts av chockerade miner från rädda-världen-Karen. Motsägelserna mellan privat övertygelse och professionell handling river upp sår i gänget, och kan inte hållas på armlängds avstånd särskilt länge.
När jag läser Eurogirls läser jag den direkt som ett manus till en TV-serie, som en perfekt EU-motsvarighet till DIPS. Rönnow Pessah ser precis vad som är roligt, absurt och laddat i Bryssel. Men språket känns som en transportsträcka. Den lätt överanvända perfekta tempusformen skapar en distans mellan handlingen och läsaren. Ju mer jag läser om Mika, desto mer ser jag henne skildras av Vera Herngren i en kommande dramatisering.
Hoppas nu att SVT drar samma slutsats. Helst direkt, så säsong två hinner komma inför EU-valet 2029.
