Drama bakom stängda dörrar i juryfilmen Re-Creation
En film om en mordjury som behöver balansera känslor mot bevismaterialet. Som före detta nämndeman var detta ett måste se under Göteborgs filmfestival – eller ja, utav de digitala titlar jag har tillgång till i Stockholm.
Jim Sheridans (In the Name of the Father 1993, My Left Foot 1989) film Re-Creation behandlar det verkliga mordet på Sophie Toscan du Plantier 1996, men genom en fiktiv rättegång. Vicky Krieps, John Connors, och Jim Sheridan själv spelar några av jurymedlemmarna som å ena sidan tvingas handskas med sina känslor kring mordet, och å andra sidan det faktiska bevismaterialet. Krieps och Sheridan gör starka uppträdanden och leder tittaren in i en värld som få får uppleva: att döma åt statens vägnar.
Det är vad filmen är, en nittio minuter lång juryfilm i traditionen 12 Angry Men (1957). Själva rättegången avslutas redan i första scenen när Aidan Gillen (Game of Thrones), i rollen som åklagare, ber juryn – och i förlängningen publiken – att döma Ian Bailey (Colm Meaney) att avtjäna resten av sitt liv i fängelse. Det vi följer är det som sedan sker bakom stängda dörrar – den del som i Sverige är sekretessbelagt.
Även om det svenska nämndemannasystemet skiljer sig markant från jurysystemet i filmen, har jag själv suttit i många fall där man frågar sig om skyldigheten verkligen är ställd ”bortom alla rimliga tvivel”. Ja, egentligen frågar man faktiskt sig detta under alla rättegångar. Oftast är inte bevisbördan i verkligheten lika glasklar och tydlig som i polisserier som NCIS eller Law and Order. Hur mycket kan man lita på vittnen, på minnen om vad som hände förra veckan, eller för flera år sedan? Vad är fakta och vad är känsla, och vad betyder ens fakta när det till slut alltid är människor som dömer?
Det är det som kärnan i Re-Creation. Vicky Krieps sår tvivel i en annars enhällig jury. Under flera dagar genomgår de bevismaterialet, och tvivlet växer. John Connors spelar antagonisten som antagonisten. En jobbig man som är säker och har lätt för att förminska kvinnor och oliktänkande. Till och med han måste till slut konfrontera sina egna känslor.
På många sätt är filmen förutsägbar. Men förutsägbarhet i sig är inte något negativt. Den känslomässiga konflikten mellan karaktärerna tillsammans med beviset gör det hela till en sorts kriminaldokumentär. Temat är starkt.
Problemet är att karaktärerna i sig är lite platta. Varje jurymedlem har en funktion i berättelsen, någon sorts hemlighet eller personlighetsdrag, men vi får aldrig veta mer. De finns för att föra fram en tes. Sedan har filmen ett gapande hål i handlingen. Juryn verkar efter flera månaders överläggning nästan helt enig i sin dom. När de går igenom beviset själva blir det dock klarare och klarare att saker inte är som de ska. Frågan är då vad Ian Baileys försvar egentligen har gjort alla dessa månader. Vicky Krieps initiala tveksamhet grundar sig inte på ett logiskt resonemang. Det är nästan som att en utomstående ”känsla” fått juryn att själva agera som försvarsadvokater.
Som publik dras man därför ut ur upplevelsen. Det blir tydligt att detta bara är ett teatralt experiment. Synd. Det hade varit mer meningsfullt att se jurymedlemmarnas interaktioner under en rättegång vi också sitter med i. Hade Sheridan velat ta det in i banbrytande territorium hade vi också kanske fått motsatsen – en film där känslor och fakta blandas, och där retorik vinner röster trots det oklara beviset. Det hade varit närmare sanningen än det förutsägbara som levererades.
