Donia Salehs dramaturgi drar läsaren riktigt nära

Sedan Ya Leila går det att se Donia Salehs utveckling både i form, skrift och djup men hennes egen röst blir bara tydligare. Det går inte att missa att det är Saleh som skrivit Röd galla.

Berättelsen handlar om Aya och hennes maniska moster Golan, där båda är beroende av varandra, på olika sätt. Mostern åker in och ut ur akutpsykiatrin och får elchocksbehandlingar som ger henne uppehåll från hennes maniska episoder. Episoder med relativt lugna stunder, vilka drar in Aya djupare i relationen.

Episoderna varvas med minnen från barndomen när Aya besöker hemlandet, där Golan fortfarande bodde och bjöd på söta, söta drycker. Där Ayas kusin, Golans dotter Helin, fick utstå en mor-dotter relationen som var allt annat än enkel. Som därför inte finns till för sin mamma när hon är som svagast.

”Textformatet suger in en och släpper inte taget”

“För att vara ett barn borde hennes mamma ha läst Mio, min Mio för henne tills hon somnade. För att vara ett barn borde hennes mamma ha vilat sina läppar mot hennes panna och viskat sin akuta kärlek till sin dotter i en så låg frekvens att det skulle nå in i henne men ändå inte väcka det sovande barnet.” 

Det är just det som Saleh är som mest briljant på. Att synliggöra familjerelationer. I Ya Leila med fokus på systerskap och vänskap, i Röd galla med både mor-dotter-relationer som är svåra, och extensiva familjer som är lika nära, viktiga och påtagliga. I det språkliga kaoset så uttrycks det ofrivilliga ansvaret som finns i kollektiva familjestrukturer, men samtidigt det beroendet som gör att en inte kan lämna, eller ens vill det.

Donia Salehs språk och form är unika. Textformatet suger in en och släpper inte taget tills bokens sista sida. Det finns varken talstreck, citat eller naturliga uppbrott, förutom när en scen tar slut och ett nytt avsnitt inleds. En form av dramaturgi som gör att läsaren kommer riktigt nära karaktärernas känsloliv och tankar. 

”Vänta och se vad som blir Salehs nästa mästerverk”

“Gråten stockar sig i hennes strupe, hon försöker skaka bort den men jag ser det omöjliga i det. Det är väl något med att, när man får barn, eller när jag fick Vilma, det är något med, jag vet inte, det, bara den grejen att hon, hon lämnade verkligen mig, som mamma, som hennes dotter så. Hur kunde hon göra det, gråter hon fram, hur, alltså hur kan man det, hur kan man det.”

Donia Saleh har återigen skapat ett verk som fängslar, känns minnesvärt och som blir svårt att släppa. Sedan jag läste romanen har jag haft en läspaus på en vecka för att återhämta mig. Det är sällan sådana verk görs. Som får en att bli både fylld och helt utarmad. Det är bara att vänta och se vad som blir Salehs nästa mästerverk.