KULT
Musik
Intervjuer
Listor
Liverecensioner
Recensioner
Litteratur
Intervjuer
Listor
Noveller
Poesi
Recensioner
Opinion
Insändare
Satir
Film
Intervjuer
Listor
Recensioner
Konst
Fotografi
Illustrationer
Intervjuer
Teater
Intervjuer
Recensioner
Annonsering
Redaktion
Om Oss
KULT
KULT

KULT är ett fullständigt obundet, ofiltrerat och oförstörbart nätmagasin. Vi publicerar texter om kultur, konst och allt annat som gör livet värt att leva.

Om ossRedaktionAnnonsering

Vill du skicka en insändare till KULT? Mejla oss på insandare@kultmagasin.se

Vill du komma i kontakt med redaktionen? Mejla oss på red@kultmagasin.se

Ansvarig utgivare: Daria Spitza

ISSN: 2004-4712

© KULT Magasin

Instagram

Facebook

TikTok

Twitter

Spotify

Patreon

RSS

Songs Of A Lost World

The Cure

Black background with a grey stone in the foreground. White text in a serif font.
8

The Cure återvänder med sitt första album på sexton år, och förhoppningarna har visserligen varit höga, men också något försiktiga. Det finns en viss sorg i att se alltmer gråhåriga 80-talsband plikttroget riva av sina greatest hits på diverse festivaler. Rolling Stones har åtminstone gjort sin flintskallighet till en del av attraktionen: ”Kolla, Mick kan fortfarande ’move like Jagger’!”

Skulle detta bli ett av många överambitiösa experiment, eller ännu värre, ett halvdant självplagiat på deras tidigare bättre verk? Inställningen är kanske något pessimistiskt – svanar sjunger ju faktiskt ibland, och både David Berman och Bowies sista album var lika delar fantastiska som mortalitetstyngda. Dessutom är Robert Smith bara 65 år gammal. Herregud, det är ju ingenting i vår moderna värld. Det är således med ett lättat sinne som jag kan meddela att The Cures comeback är lyckad, för Songs Of A Lost World undviker båda mina farhågor med bravur.

Albumet låter förvisso ofrånkomligen som The Cure, men det är ingen urvattnad version av deras tidigare verk – snarare tvärtom. Songs Of A Lost World platsar tillsammans med Disintegration och Pornography som ett av bandets stora musikaliska höjdpunkter. Ljudbilden är utsmyckad, komplex som ett underjordiskt rotsystem, och gitarrsolona känns välförtjänta istället för överdådiga. Precis som på Disintegration lyckas The Cure komma undan med att vara benhårt seriösa och ångestfyllda, utan att det känns det minsta överdrivet eller pinsamt. Kanske för att dödsångesten i detta fall är mer befogad än någonsin.

Några höjdpunkter är kyliga Drone:Nodrone, som drivs av en oväntat dansvänlig basgång, uppfriskande på ett så pass mörkt album. En annan är den tio minuter långa Endsong, med en melodi som påminner om bandets storhetstid och som avslutas med Robert Smiths välskrivna klagan över människans dödlighet. Smiths stämma är det enda som verkar ha lämnats orört av tidens gång, när han dystert konstaterar: ”No, I don’t belong / I don’t belong here anymore.”

Smiths texter har alltid rört sig i mörkret, men med åren har den skrivna melankolin kommit allt närmare hans egna upplevelser. Kyrkogården är inte längre en atmosfärisk rekvisita, utan nu en ofrånkomlig sanning. Dysterheten klär Songs Of A Lost World, men förhoppningsvis låter inte bandet sorgen paralysera dem – kanske är detta början på ett oväntat, men underbart crescendo.

2024-11-07

Maria Müllern-Aspegren
Maria Müllern-Aspegren
maria.mullern-aspegren@kultmagasin.se