Djävulsorgien trollbinder i allkonstverket The Black Rider
The Black Rider på Folkteatern gör skäl för sitt namn som musikteater, i tvära kast mellan mörk missbrukssaga och läckra musikalnummer. I Mellika Melouani Melanis påkostade regi känns William S. Burroughs och Tom Waits verk fulländat.
Premiärbubblet i Folkteaterns foajé är placerat under en stor papperslampa på vilken ett ansikte projicerats: William S. Burroughs. Vårens storsatsning är en hyllning till den experimentella beatnik-litteraturens gudfader (och periodvis heroinmissbrukaren) som år 1951 riktade en pistol mot sin frus huvud. I ett fylleslag och försök att leka allan ballan hade han tänkt pricka glaset ovanför huvudet men missade och tvingades se kulan ta död på henne. Olyckan är inskriven i The Black Rider – ett beslut som genom historien kunnat ses som ett sätt för S. Burroughs att konfronteras med skulden och samtidigt gestalta ett varnande exempel på hur missbruk förstör det man älskar.
The Black Rider – ett säreget samarbete mellan S. Burroughs och kompositören Tom Waits från 1990, hämtar sin handling ur Friskytten, den tyska folksagan från 1810. Det är då kontorsråttan Wilhelm (Nina Jeppsson) inte får gifta sig med sin älskade Kätchen (Anna Lundström) som han tar hjälp av djävulen (Pelle Grytt) själv. Wilhelm måste inför Kätchens far (Andreas Rothlin Svensson) visa sig tjänlig som skytt, och i djävulspakten tar han emot ett antal magiska kulor som gör honom värdig både som skytt och kavaljer. Haken? Var den sista kulan i geväret hamnar är det djävulen som styr.
Utifrån dessa satta sägen-premisser ska alltså två timmars mörk saga utspela sig. Resultatet blir ett massivt allkonstverk, tänt på alla cylindrar. I temats nav finns våldet, varpå skjutvapnet blir en framgångsrik symbol för skiljetecknet mellan djur och människa, kontroll och maktlöshet, mitt bland uppstoppade hjorthuvuden, skelett och kadaver.
Persongalleriet utgörs av en brokig skara som i dur-dans-scener slänger sig mellan att gestalta heroinist-zombier och Kätchens städade familjemedlemmar. Det spelas med härlig uppkäftighet och fuck-you-fingrar när Mellika Melouani Melanis regi fördelaktigt leker med skiftningar. Engelskan har i delar av dialogen behållits och blir ett effektfullt kitt som binder samman låttext med dialog, något som bärs fram av en ensemble vars sånginsatser är nämnvärt imponerande.
För livemusiken står Tonbruket, Ola Winkler och Per Texas Johansson som uppbjudna på scen står stadigt i Mats Sahlströms ambitiösa ekträ-scenografi. Kompositören Tom Waits musik sträcker sig sedan gammalt vitt och brett mellan cirkustält och verktygslåda, och här är det med klaviatur, stråk och såg som Tonbruket mejslar fram sagoskogen. Med ett lunk håller soundtracket oss snällt i hand tills den i skiftningarna mellan dur och moll knuffar oss över kanten, ner i det skrämmande mörka.
I Joakim Brinks ljus får den unga Kätchen (Anna Lundström) skina i såväl sina sångpartier som skådespel där hon – först spröd och sedan viril – tar över geväret för att skjuta ner månen åt sin Wilhelm.
Till en av de mer kontroversiella scenerna i pjäsen hör djävuls-orgien – en ritual då ensemblen låter ben och armar trasslar in sig och kropparna bli djuriskt beroende av varandra. Självklart krystas det fram magiska kulor ur kvinnokön – efter fjolårets ägg på Folkteatern kan man med Elin Skarin på scen knappast bli förvånad.
Visst gränsar det en aning till effektsökeri när det ska urineras på de ålande kropparna, men likväl passar det grova in i helheten. Huruvida det är för provokativt landar i en fråga om smak. Det hela bärs upp av musiken som ger djävuls-skriken rock-toner när ensemblen, med en megafon i högsta hugg och fortsatt utan tillstymmelse till tråd på kropparna, tar sig upp mot publiken.
The Black Rider är onekligen en ovanlig och läcker scenkonstupplevelse. Missbruket hinner under pjäsens gång ta många former, och med sagan som inramning kommer mörkret nära. Hela pjäsen sitter jag på stolens ytterkant, vill inte att det ska ta slut, och fortsätter därför i lurarna lyssna på Tom Waits hela vägen hem. Någonstans glömmer jag att sätta igång insomningstimern och sagocirkusen fortgår in i dimman och drömmen där en förtrollad skog snart tornar upp sig under projicerade mån-ansikten och stinkande kadaver.
“The Black Rider” hade premiär den 14 februari och spelar på Folkteatern i Göteborg till och med 1 april.
