Miles Molinas projekt DJ Beverage, och dess lavinartade utveckling, har inte gått Stockholms danskretsar obemärkt förbi. På sitt andra album My Way Home håller han sig trogen till samtidens trender i elektronisk musik. Ljudlandskapet är varmt, känslosamt och nostalgiskt. Det fortsätter i de sentimentala spåren som Molina satt sedan starten av sin karriär, och inkorporerar en hel del jersey och breakbeats för att ta lyssnaren på en smäktande resa genom Miles värld.
Albumet är fullt av rörelse, och det hörs redan på öppningsspåret Movin On. Ljuva melodier och lätta vocal samples omfamnar lyssnaren genom låten, och resan fortsätter genom albumet. Från East Leng Shaw, singeln Ride och hela vägen till Subway Stories hörs samma ingredienser: ett samtida trummönster i antingen breakbeat eller jersey, en varm sample som leks med och lugna ackordföljder som håller samman produktionerna. What You Tryina Do To Me tar upp tempot något genom att använda en Miami bass med hetsiga hi-hats, och sedan varvar albumet ner till en klassisk lo-fi housedänga på Last Bus. När resan når till Sthlm City 08 113 98 46 är albumets rytm nästan stillastående, men sedan får lyssnaren en sista dans på Hold Me Closer med sina feta bassyntar och Daft Punk-inspirerade arpeggierade melodier.
Variationen i uttryck och idéer ger mycket material för den typ av publik som uppskattar Beverages nostalgiska ljudlandskap. My Way Home ligger rätt i samtiden, och följer spåren i en utveckling som successivt gått över från lo-fi house till att anamma återfödelsen av brittiska breakbeat och drum and bass. Detta har noterats särskilt i Sverige, där akter som DJ Seduce, Professor Stranger och Bimse Fett fortsätter att förtrolla dansgolv med en otippad blandning av dundrande basgångar under trånande budskap. Här är Miles hemma – de filtrerade vokalerna, de varma syntarna och den dansanta 2 steppen är något som han kommit att kunna återge stiligt. Det har kulminerat i en releasefest på en av Stockholms mest exklusiva klubbar, en Boiler Room-spelning och flera gigs landet runt där Beverage oftast varit huvudakt. DJ Beverages musik är perfekt för dansgolv, och My Way Home fungerar som en ögonblicksbild av dansmusik i Sveriges huvudstad.
Men även om Miles använder sig av flera rytmgångar som han inkorporerar skickligt så låter My Way Home enfaldigt. Trots variationen av trummönster och influenser på albumet så lider det av en viss grad av monotonitet när det handlar om själva ljudlandskapet – har man det på i bakgrunden kan det vara svårt att urskilja flera av låtarna från varandra. Ackorden som används på i princip samtliga låtar är inte superspännande, och hintar om att Beverage är bättre på att slå ihop rytmer än att komponera melodier. Ett album på 35 minuter känns för långt när det inte vågar röra sig utanför sina egna ramar. Det finns inte alltför mycket nytt här för en van lyssnare av genrerna som DJ Beverage inspireras av, och albumets höjdpunkter som Ride får jobba hårt för att kompensera för en inte sällan ljum upplevelse. Emellanåt har Molina svårt att urskilja sig från alla andra branschkamrater som ägnat sin tid åt att leka med samples och breakbeat, något som kommit att bli en naturlig utveckling för samtida DJ:s.
Ändå är albumet riktigt kul att lyssna på – mixingen är tajt och Molina är en mycket skicklig producent. När Stockholm går mot varmare dagar kommer My Way Home definitivt att spelas på förfester, efterfester, soliga stränder och sena bussar hem – där är albumets potential fulländat. Och det är spännande att höra hur Beverage etablerar sig som en betydande del av Stockholms växande post-internet dansmusikscen.
