DISET om turnélivet, framtiden och jämförelsen med Kent
Jag slår mig ner i en av hotellets sammetssoffor. Klockan är 18 och magen kurrar efter en falafel. Några killar från Australien diskuterar högljutt sina skandinaviska resplaner. Det är lite grått och dimmigt ute, dessutom är det helgen innan löning. Den som väntar på något gott… Det fungerar som en ganska passande stämning inför mitt möte med DISET. De fyra killarna från Hägersten: Agaton Gadd, Joel Westerby, Alexander Edfelt och Hugo Roos (den meningen har gått varm i medierna) har snabbt gjort sig till ett namn att hålla koll på på den svenska indiescenen. Samtidigt är det uppenbart att de hungrar efter mer.
I augusti 2024 debuterade de med singeln Röd tillsammans med B-sidan Sirocco, och i mars 2025 släppte de sitt första album, Vi kommer andas in varandra till slut. Deras musik präglas av ett melankoliskt vemod och distade gitarrer, med inspiration från artister som Thåström, Kent och Wunderhorse.
De kommer ner från hissen i samlad trupp, och turas om att skaka hand med mig och fotografen. Jag imponeras av deras säkerhet. De frågar nyfiket om KULT Magasin och om mig. Det känns trevligt och väluppfostrat, men nu är det ju jag som ska hålla intervju!
Hur känns det att vara på turné?
Alexander: Jätteroligt. Vi var på vårturné tidigare i år, runt mars. Det var den första riktiga turnén vi gjorde och då, precis som nu, var det bara jättekul att få åka till massor av ställen man aldrig varit på. Både att se olika städer och att träffa människor.
Hugo: Det enda tråkiga är väl att man inte hinner se någonting av städerna.
Alexander: Som nu… Jag hade gärna chillat i Malmö lite, men då ska vi vidare tidigt till Jönköping som nästa stopp liksom.
Agaton: Nu kör vi ju bara på helgerna, och det är ganska skönt.
Agaton, som sjunger lead och spelar gitarr, berättar att han läser på Skeppsholmens folkhögskola, konst och illustration. De andra jobbar, på ICA och på Coop. Jag undrar om Agaton sköter den estetiska profilen eftersom han läser konst.
Hugo: Alltså vi är väldigt demokratiska men Agaton har definitivt hand om det… Du gör ju alla bilder.
Agaton: Det är inte så att jag liksom “nu gör vi det här!”, utan vi har en ständig dialog om vad vi tycker. Det är en demokrati! Som jag tycker är skitbra.
Juste. Vad har ni för roller i bandet, förutom era instrument?
Alexander: Joel, du har ju hand om allt… “Skitgöran”.
Killarna skrattar och Joel ler lite förläget. Det är en retsam stämning, men med en kärleksfull ton. De fyller nästan i varandras meningar.
Alexander: Eller det som vi andra ser som skitgöra!
Agaton: Du är bäst på det.
Alexander: Fakturering och bokföring…
Agaton: …jag tror inte att någon av oss skulle kunna klara det.
Joel: Agaton skriver texterna. Vi jobbar oftast ihop låtarna tillsammans, men ibland kommer Agaton med en färdig idé, eller ofärdiga idéer.
Alexander: Eller så bygger vi alla någonting från grunden liksom, att det börjar som ett sorts jam…
De stannar upp kort och funderar på roller utöver den musikaliska arbetsfördelningen.
Alexander: Jag är kanske idéspruta!
De andra instämmer.
Alexander: Jag säger mycket bra idéer och mycket dåliga idéer.
Hugo: Och jag är den som tar ner dig på jorden…
Alexander: Nej, det gör ni nog alla ganska bra tror jag! Hugo du är…
Hugo: Bandfarsa har ni sagt.
Alexander: Ja… Du kör…
Agaton: … du bara kör!
Alexander: Du kör bil, bas och är sur typ.
Vi skrattar. Det är underhållande att se killarnas dynamik blotta sig, det är som att lyssna på en grupp bröder som ska beskriva varandra. Det finns mycket värme och trygghet här.
Alexander: Och Agaton är den kreativa konstnärssjälen.
Agaton reagerar direkt med avsky och de andra skrattar åt påståendet, som lades fram med tydlig glimt i ögat. Jag kommenterar att det verkar som att de kompletterar varandra bra och vi glider in på att prata om hur de lärde känna varandra. Det råder lite delade meningar kring om de egentligen var ett band först eller kompisar först. Efter en stunds diskussion sätter Alexander och Agaton ner foten och utbrister “vi behöver inte berätta den historien i varje intervju!”. Så vi lämnar ämnet om hur bandet bildades därhän. Det finns att läsa i alla andra intervjuer, menar Alexander.
När man läser om er liknas ni ofta med ett “ungt Kent”. Är det en jämförelse ni är trötta på?
Killarna mumlar jakande.
Agaton: Som fan.
Jag frågar om jämförelsen med Radiohead, som också förekommer, är lika störig. Den är lite mer ovanlig, menar bandet, och lite mer välkommen. Agaton säger senare under intervjun att han tycker att Radiohead är typ världens bästa band. Trots att de medger att Kent och Radiohead är väldigt bra förebilder vill inte killarna jämföra sig för mycket med andra akter.
Alexander: Vi vill kanske bara liknas med oss själva. Det är väl grundmålet, att man låter så unik så att man inte blir jämförd med en massa andra band hela tiden.
Ni har ju vuxit snabbt ändå, på kort tid. Känns framgångarna overkliga, eller som något som känns självklart?
Hugo: Det vore kaxigt att säga att det känns självklart.
Alexander invänder.
Alexander: Jag tycker det är rimligt och självklart för att vi alltid har siktat mot det. Tidigare, när vi hade låtar både på engelska och svenska, då tog vi det nästan helt på allvar, men nu tar vi det på helt allvar. Och har gjort det i flera år.
Hugo: Jag skulle nog säga mer ”välförtjänt” än ”självklart”! Att vi ändå har jobbat.
Att kunna försörja sig på musiken är målet, men det kommer att ta år, säger bandet. Det finns en medvetenhet om hur ”viktiga de här åren är” för den personliga utvecklingen, och att det finns ett värde i att ha haft ett ”riktigt jobb” eller att ha gått en “riktig utbildning”. Det är en del av livet. För killarna är det en balansgång – att å ena sidan jobba på DISET och nå en större publikkrets, och å andra sidan leva som de flesta 20-åringar gör efter studenten.
Joel: Ah, alltså man kan inte ta ett heltidsjobb liksom. Vi prioriterar ju bandet ganska mycket. Inte åka iväg och plugga i en annan stad. Vi har alla foten kvar i Stockholm.
Utvecklingen av DISET innebär ofrånkomligen vissa uppoffringar. Alexander berättar om hur han försökte parera att sitta i kassan på Coop med att svara på meddelanden angående bandet, vilket ledde till att han till slut blev uppsagd.
Alexander: Jag satt med mobilen i kassan och kunde se 75 meddelanden från DISET och då kunde jag inte släppa det. Jag kunde inte jobba ett åttatimmarspass och inte ha någon kontakt alls, inte när det var planeringsgrejer inför vårturnén och att lyssna på nya demos… Det går inte att släppa bandet helt.
I början spelade DISET nästan uteslutande på olika ungdomsgårdar i Stockholm och Uppsala. Då spelade dem så fort tillfälle gavs, mer än vad de gör nu, menar Agaton.
Hur har era känslor inför att gigga förändrats med tiden? Blir ni nervösa?
Joel: Det finns en annan typ av känsla som man inte kan förklara, man kallar det inte för nervositet men det är typ det…
Hugo: Man blir typ sjuk innan känns det som…
Joel: Man blir väldigt trött…
Hugo: … som fan, ont i hela kroppen.
Agaton: Men så går man upp, och så släpper allt!
Alexander: Jag brukar bara vara extremt exalterad! Stå och hoppa i logen typ!
”Det känns uppfriskande att den svenska indiescenen har fått ett ambitiöst och ungt band som är duktiga, och vet om att de är duktiga.”
Belöningen som kommer både under spelningen och efteråt gör allt värt det. Vi börjar prata om en spelning i Östersund, där killarna efter spelningen hamnade i en lägenhet och skaffade matchande tatueringar. Alexander och Agaton drar upp byxbenet och blottar vaden, som pryds av killarnas gamla bandnamn ”Nangijala”.
Vart är ni i processen med ert kommande album?
Joel: Göra demos, vi har kanske demos på halva…
Alexander: Nääj, en tredjedel!
Agaton: Snart halva. Det tar sin form.
Hugo: Vi vill inte heller stressa fram det. Vi har inte satt ett datum för släpp, då sätter man bara press på sig själv.
Agaton: Det kommer någon gång nästa år, hoppas tidigt. Vi får se.
Efter tjugo minuter stänger jag av inspelningen. Vi pratar lite om matställen i Malmö. Om vilken skiva av Radiohead som är bäst. Och om det känns etiskt bra att se bandet (som har kritiserats för sin passivitet angående folkmordet i Palestina) när de spelar i Skandinavien. Jag behöver smita, och killarna också. Agaton hinner före mig, och tar ett stadigt och företagsamt grepp om min hand. De tackar för intervjun och åker upp i hissen. Efteråt reflekterar jag över den självsäkerhet och professionalism de utstrålar. Det känns uppfriskande att den svenska indiescenen har fått ett ambitiöst och ungt band som är duktiga, och vet om att de är duktiga. Under intervjun hintade killarna om att det kommande albumet inte kommer att låta som det första.
På vilket sätt kommer det inte låta som ert första album?
Agaton: Det kommer att låta bättre!
