Det har varit spännande att följa Harry Styles utveckling genom åren. Från pojkbands heartthrob till världsstjärna till mogen artist till Zoe Kravitz pojkvän som springer maraton i Berlin och bär röda små shorts? Han har under de senaste åren tagit ett rejält steg tillbaka från att vara Hollywoods sweetheart och blivit en del av kulisserna i kändisvärlden. Efter en väldigt smidig övergång från pojkbandet One Direction in i sin solokarriär finns det väldigt höga förväntningar på honom. Hans tre tidigare album har tagits emot med öppna armar, speciellt av hans fans. Inför hans fjärde album har jag inte alls upplevt samma hype som inför de andra. Kiss All the Time. Disco, Occasionally. släpptes lite i det tysta vilket får mig att fundera om det förväntas ha samma genomslag som hans tidigare album?
Efter att ha lyssnat igenom albumet har jag väldigt svårt att hitta en röd tråd genom alla spåren. Kvaliteten skiftar kraftigt mellan låtarna. Albumet inleds med den medryckande och bastunga Aperture. Låten för tankarna till den franska houseduon The Blaze, då den drivs framåt av ett stadigt och dansigt beat med mycket elektroniska inslag. Redan här introduceras något som blir genomgående i albumet. Nämligen att texterna absolut inte står i centrum, till skillnad från hans tidigare släpp där de haft en mer betydande roll. Låten följs av popdängan American Girls. Texten är repetitiv men etsar sig fast, “My friends are in love with American girls”. Vid första lyssningen känns låten väldigt platt och jag tänker direkt att det måste finnas något jag missat. Efter att ha googlat runt hittar jag en intervju med Styles där han säger till Today att låten handlar om att hans vänner har börjat gifta sig. Ensamheten i den träder inte alls fram i min lyssning och låten lämnas ekande tom.
Det finns flera spår på albumet som fick mig att tänka på uttrycket; “No thoughts, just vibes”. Ready, Steady, Go! har ingen riktig kärna, men får en att digga med. En larm liknande syntslinga spelas genom låten och det känns som att ljudbilden strävar efter att vara aningen punkig, men förblir väldigt snäll. Beatet fortsätter att dåna, albumet leder lyssnaren till dansgolvet. Are You Listening Yet? är ett skojigt och starkt spår, som stundvis för tankarna till bandet Wet Leg. Albumet börjar sakta ned, både i tempo och kvalitet, med låten Taste Back som försvinner i vimlet. Även The Waiting Game når inte riktigt förväntningarna. Låten har inslag som känns bekanta från hans tidigare släpp; den viskande rösten, akustisk gitarr och fin ackordföljd. Men den är inte i närheten av lika bra som hans tidigare kärlekslåtar med liknande teman. Det känns som att han inte riktigt är där.
I mina reflektioner kring albumets sound landar jag i att många av spåren låter som halvdana dansremixer av Harry Styles låtar. Hans sound finns där, någonstans, men det känns gömt under en generisk och meningslös pannkaka. I låten Season 2 Weight Loss så är rösten dämpad, den hamnar liksom sekundärt till det elektroniska soundet och synten (som för tankarna till Grey’s Anatomy introt.) Återigen är texten repetitiv och väldigt platt.
Coming Up Roses blir en solklar höjdpunkt på albumet. Här känns Styles närvarande i denna finstämda ballad. Den känns som en fullständig låt som det har lagts lite hjärta i, till skillnad från vissa andra spår på albumet som känns förhastade. Även den lekfulla och funkiga Pop blir en ros på albumet. Vi börjar närma oss albumets slut när det slängs in ännu en bra danslåt, Dance No More, med funkig gitarr. Lite Uptown Funk-vibe? Alltid en crowdpleaser.
Jag blir återigen förvirrad över albumets helhet, det känns otroligt spretigt. Efter Dance No More kommer balladen Paint By Numbers. Kliven är väldigt långa och denna låt går inte riktigt att ta till sig. Balladen är lågmäld och kort och funkar mer som en pulsdämpare efter danslåtarna än något annat. Albumet avslutas med Carla’s Song som är vacker och 80-tals klingande. Ett stämningsfullt och vemodigt outro till detta förvirrande disco.
Kiss all the time. Disco, occasionally skulle jag nog säga är Harry Styles sämsta album hittills. Helheten är spridd, soundet är ganska ointressant och det är sällan som jag känner att det finns någon närvaro i låtarna. Han har lyckats med några låtar som säkert kommer spelas på dansgolvet och en ballad som verkligen dröjer sig kvar. Utöver det känner jag att albumet är en besvikelse. Det fanns möjlighet att göra så mycket mer och titeln fick mig att hoppas på lite disco, vilket hade varit ett roligt sound att höra Styles utforska. Han är en skicklig musiker och låtskrivare, och jag är säker på att han kan mycket bättre än detta mediokra album.
