Det är inte lätt att vara Dina Ögon. Få svenska band har etablerat ett så konsekvent och igenkännbart sound på så kort tid. Alla tycker om dem. De tonsätter allt från fredagen i soffan framför På Spåret, till inflyttningsfesten med hundra Dr. Martens-skor i hallen, till löprundan då statsministern jobbar på sina omtalade vader (Ulf Kristersson hade Dina Ögon med på sin Spotify wrapped). Soundet har sedan debutalbumet Dina Ögon konsekvent och sömlöst rört sig mellan psykedelia, motown, orientaliska melodier och Fleetwood Mac. Med sitt fjärde album Människobarn står de i den märkliga positionen att vara musik-Sveriges A-barn – praktexemplar, bäst i klassen, ett blueprint.
Varje dag samlas unga vuxna vid något av landets studieförbund eller folkhögskolor för att försöka härma samma sound, för att försöka lyckas med en duglig cover till ensemble-uppspelet. Det är stora skor att fylla, kanske även Dina Ögon själva känner så? Det är svårt att inte ha höga förväntningar, att inte hoppas på ännu ett A-betyg, vilket är lite orättvist.
Överlag håller albumet en genomgående hög nivå. Det gör Dina Ögon alltid. Men just därför uppstår också ett problem: efter genomlyssningen är det svårt att säga exakt vad albumet vill förmedla. Det är som att lyssna på ett band bildat i ett övningsrum på musikhögskolan, nivån blir genomgående hög, men skickligheten riskerar att bli ett självändamål.
På tal om musikhögskolan: det är inte ovanligt att musikelever med sång som huvudinstrument reduceras till “sångare” snarare än “musiker”. Det är givetvis fel. Anna Ahnlund är en skicklig instrumentalist, hon bemästrar obehindrat allt från avskalad visa (Hélena) till jazzig scatsång (Juvel). På Människobarn används sången ofta som ytterligare ett lager i arrangemangen. Men kan rösten bli för mycket av ett instrument? En brist är att sången blir bärare av musikaliskt innehåll, men inte språkligt innehåll. Vad är det som berättas?
Det nya albumet saknar personliga berättelser och texterna känns triviala och stundvis är det något med sången som för tankarna till barnmusik (Du tappa dä). Tidigare har Dina Ögon visat att de kan kombinera sitt sofistikerade sound med ett mer konkret berättande. I exempelvis Mormor från 2023 finns en tydlig personlig reflektion över att förstå och lära känna sina mor- och farföräldrar först efter att de gått bort. Den typen av emotionell förankring saknas ofta här.
Skivan blir som mest intressant när den tillåter sig att svänga i uttryck och temperament. Albumet inleds med titelspåret Människobarn, som är lite oväntat melankoliskt och väcker intresse för vad som komma skall. Juvel sticker ut med ett mer luftigt, nästan chill house-liknande beat och akustiskt gitarrplock. När refrängen öppnar upp sig och låten rör sig mot en ny tonart känns det effektfullt, den typen av modulationer tillför energi och variation i ett annars kontrollerat album.
Det har gått två år sedan senaste albumsläppet. Nya influenser må vara många, men de processas och löses snabbt upp i det redan etablerade soundet. Bandet själv verkar inte ha några ambitioner att bryta mark på ny musikalisk terräng. I en intervju med Aftonbladet beskriver Dina Ögon det fjärde albumet som “lite mer av allt”. Läs: den här skivan är varken bättre eller sämre än våra tidigare skivor. Det känns lite tråkigt, men det går inte att klaga på kvalitén. Ett A-barn får ett nytt A. Ingenting är nytt under solen.
