Diktsöndag: vecka 21
Årets sista majsöndag är kommen. Oavsett väder, humör, tillstånd eller tillställning så tycker vi att lite dikt passar perfekt. I veckans diktsöndag bjuds det på dikter om bland annat om infekterade tankar, Kristerssons Sverige och döden i rena lakan. Hoppas ni gillar’t!
Lågkonjunktur i ensamhetens väntrum.
Jag har lag ärtorna i blöt
medan regeringen frossar i tjuvfiskad ål,
skrattar bort problem
på slottsweekend
och skissar på ett storebror-samhälle.
Jag väntar på att kroppens kramper
ska kollapsa mitt ekonomiska system,
och de receptbelagda läkemedlen
tvingar mig att bli ofrivillig nykterist.
Jag kokar kaffe på sumpen
och skriver patetiska poem
om min oförklarliga tomhet
som jag säljer på bygdens höstmarknad
medan jag känner mig allmänt nedslagen
över att äppelträden är döda
och att plånboken kanske aldrig får någon återväxt.
Om jag köper ost till frukostmackan
spräcker jag alla kalkyler,
därför käkar jag gröt med klumpar
men utan mjölk
och strör över en krossad magnecyl
medan vemodet söver
all onödig lycka.
I Kristerssons Sverige där Norrland inte finns
vaknar jag med nerkylda vader
och tröstar mig med tanken om
att jag faktiskt kunde varit död.
Jag ringar in extrapriser,
gråter och sover,
lyssnar när grannarna bråkar
och spolar i rören.
Jag äter citrusskal
till kvällsmat
och dricker överdrivet
mycket vatten.
Rasmus Ström, @rasmusstrom97
Clownen
jag skar min hand på en bit glas
på vägen hit.
blodet rann längst armen,
och jag kände
nästan ingenting.
bakom mig
växte rötter,
ur blodets
ovala former.
jag såg
liv explodera
fram
mellan betongen
där blodet formade
pölar.
och då mindes jag
den gång
ja gått här förut.
länge sedan nu,
mycket länge sedan.
jag var ensam
och staden låg
ovanför mig.
jag hade gått
hela natten.
utan skor,
utan pengar.
mariaplan
till centralen,
och tillbaka
igen.
allt för
drogernas skull.
men det var längesedan nu.
mycket länge sedan.
men
skärsåren är kvar.
djupt begravda
förstås.
bakom ärrväv,
djupare än tidens
svarta ocean.
men ibland
gör ärren
sig påminda.
fast då
mer livliga.
mer livliga
än blodet
som rusar
inombords.
(blodet som livnär
parasiten.)
Lakan och demoner
“Vad var poängen med det där?”
frågar min vän
“vet inte”,
svarar jag,
som att mina ord hade någon vikt.
men jag har svikit mig själv,
igen.
som förra gången,
och nu lurar döden
i mina rena lakan.
Ludvig H. Sandell, @sistanatten
Så länge vi håller i varann
Du tar mig i handen, och leder mig,
vart vet jag inte riktigt men det nämner jag inte,
väljer att följa dig och gå din väg
istället för min
Du vänder huvudet åt mig och ler,
jag ler tillbaks med handen i din
Vet du vart vi går, vart du går,
du har sällan koll
så skulle inte förvåna mig om du for oss vilse
Ditt leende säger någonting annat däremot,
det säger vilse kan man inte gå,
vilse finns inget som heter,
man hittar alltid tillbaka
så länge man håller i varann
Jag försöker intala mig det när jag går själv ibland,
utan någon hand att hålla i,
händerna pendlande på varsin sida utan en bestämd riktning,
det går inget vidare
Jag hamnar lätt vilse och väljer att kalla mig vilsen
Du beskriver dig inte som vilsen,
det ordet existerar inte i ditt vokabulär
Ibland önskar jag
att jag hade dina ord
istället för mina i mitt förråd
Vilma Tofte Abelin
Upptäckten
Beskriv den känslan
som urholkar andra
fylld av tomhet.
Vad ögonen skådar
skadar inte enbart de
tanken infekteras och ruttnar.
Skepsis slår in
motstånd mot förståndet
tanken förs mot hoppet.
Septiskt till sättet
spridandet kontaminerar
tanken är fylld av grymhet.
Uppoffringen
Som Lazarus ur askan
åter oförrättad.
Detta bliva upptakten
till ett blodlöst slagfält.
Med modet gott
men förväntningen låg
med ansats från avsatsen
ut och upp i töcknet
som Ikaros mot solen
fåfängan förnedrar
och bränner också
värre än värmen.
Längs färden tillbaka
offras allt onödigt
för ett jordeliv
bunden till jordmån.
Som fågel Fenix
eldens överlevare
obestridd segrare
tills nästa kamp krävs.
Uppgörelsen
I vrån av våra ögon möts våra blickar
frustande och fradgande i mungiporna.
Rovlystnaden tycks ha kommit hem.
Ljuv blev stunden efteråt
i vilket osäkerhet rådde
vinsten och förlusten
var jämlikt oviss.
Efter vad som kändes som år
egentligen bara ett ögonblick
stod allt klart.
I den sista kampen
korades och kröntes
hela två segrare:
ringaktningen och vedergällningen.
Eric A. L. Axner, @e.a.l.axnerofficial
