Dikterna känns skrivna av ett anonymt Twitterkonto
”jag har aldrig skrivit en dikt”, skriver Jonathan Brott i dikt nummer 100. Trots det ironiska i påståendet har han en legitim poäng. Debuten 100 dikter består av texter som lika gärna hade kunnat vara någons mobilanteckningar som tas fram och läses upp efter tre öl. Frågan är: Hur intressant kan en sådan bok bli?
Om vi kallar dikterna för dikter (vilket de ändå är) så består den här samlingen av hundra stycken, som titeln antyder. Etthundra dikter på ganska skilda teman, som resor till Skåne, oskrivna noveller eller saker som hans kompis Henry sagt och gjort.
Gemensamt för de flesta dikterna är att de har tonen hos någon som håller på att berätta ett riktigt dåligt skämt. Ta till exempel följande: ”jag blev fotograferad av en norsk kille vid årstaviken i några timmar. det kändes lite som sex fast om sex var mer som att bli fotograferad vid årstaviken av en norsk kille i några timmar”. Skrivet på det här sättet hade texten mycket väl kunnat vara publicerad av ett halvanonymt Twitterkonto med ett användarnamn i stil med ”två av tre missilbaser i lettland”. Lägg till några radbrytningar, och det blir i stället Jonathan Brotts tjugonde dikt.
Dikternas styrkor syns allra tydligast i de stunder där Jonathan Brott själv träder fram i förgrunden. När jaget talar om sina vänner, träffar dem, citerar dem, eller spånar på idéer som att tidskriften L’Amour – La Mort (som Brott är chefredaktör för) borde instifta ett pris som heter ”Stora Augustpriset”. Det hade lätt kunnat kännas lite jobbigt självupptaget med ett stort diktjag som till synes har så många likheter med poetens egna liv, men det blir aldrig så. Snarare bidrar dessa inslag till att skapa en direkthet där dikterna känns skapade i stunden, i mötet med världen. Det här är Jonathan Brotts liv, och han vill väldigt gärna ta oss med (ur dikt 12: ”vi ska alla hänga med på tåget / ni kommer hata det”). Det är den positiva sidan av mobilanteckningspoesi, när den väl träffar rätt. Dessvärre är det inte alltid Brotts dikter gör det, och när de missar slår det ibland över i en något trött banalitet.
Resultatet blir att 100 dikter många gånger känns som ett hyfsat välkurerat Twitterflöde. Det är inte dåligt, men det är sällan en dikt väcker andra känslor eller tankar än att ”hah, det där var lite roligt”. Det finns såklart undantag, dikter där något annat sticker fram. En personlig favorit har titeln ”under en kort period i min ungdom tände jag eld på mig själv och alla inblandade”. Dessa undantag visar sig dock alltför spritt och sällan för att helheten inte ska kännas lite väl platt.
En vän till mig har berättat att Brott ibland läser utdrag ur sin dagbok på scen, och att det brukar vara bra. Jag kan verkligen tänka mig att han har rätt – de dagbokslika inslagen är som sagt det som fungerar bäst här. Men det här är ingen dagbok, utan poesi, och frågan kvarstår: Hur intressant är den som sådan?
Kanske inte så väldigt. Det kanske inte heller är poängen. För att återigen citera dikt 100: ”det är viktigt för oss att aldrig tro att vi gör / litteratur / att aldrig någonsin göra stor / konst / det är långt viktigare att göra stor / underhållning”. Och visst är det trevligare att läsa 100 dikter än att fortsätta doomscrolla på helveteshålet som de kallar för ”X”. Även som underhållning betraktat är det dock sällan som det här blir mer än helt okej.
