Dusty Blues
Vad är bäst – novell eller dikt? Långt eller kort? Flödande eller intensivt? Beskrivande eller gestaltande? Oavsett om du föredrar det ena, det andra, eller båda två så är det din lyckodag idag. I två olika versioner skriver Vendela Lundegårdh om eldsvådan, sjöjungfrur, Greken, himmelshål, döden och ett år utan minnen.
Så: dags att göra ditt val! Vill du läsa dikt, novell, eller båda?
Novell: Dusty Blues
Jag äter kokta ägg till frukost hos morsan. Gulan är rinnig och saltet är salt. Morsan ser på mig och säger att jag är en drömmare någon som aldrig riktigt vaknar efter sömnen och jag tänker på när jag var på en poesiuppläsning på biblioteket i Haninge centrum. Det var jag och sju blinda tjejer som skulle läsa på scen. En tjej bar ögon blekt gråa som regnet över byggnadsställningarna runt Stigbersgaraget. Hon beskrev blommor och jag undrade hur hon föreställde sig en vitsippas vithet. Om hon hade en favoritfärg och isåfall om hon grundade det i hur bokstäverna la sig på tungan. Långt fram som röd, eller aningen svävande som blå.
Jag föreställer mig hur det måste varit för dig att uppleva döden. Jag föreställer mig dina sista andetag som en pingismatch i slow motion. Det var i alla fall så det lät. Den lätta bollen som träffade racket med en lätt knäpp. Jag kommer ihåg ditt ansikte som en insjunken trasa. Vi stod runt din säng på äldreboendet med armarna hängandes längs kropparna.
Jag sätter mig på huk vid spårvagnsstationen och trycker handflatan mot den blöta asfalten. Det finns något med väggklockor som gör mig vemodig. När jag vaknar virar jag in mig i bomullslakanen och försöker gå baklänges in i drömmen. 2011 kommer alltid vara ett år utan minnen.
Farsan skar sig fram genom det stora alvarets orkidéprakt vi gick längs de gamla husgrunderna och gravarna, drog upp blommorna vid roten. Man får passa sig så man inte råkar kliva på krypflokan viskade jag till Olof och såg mig omkring, när jag råkade göra det misstaget vrålade farsan rakt ut och gav mig en örfil lika skarp som ljuset från sommarens första blixtoväder.
Det finns saker jag inte kommer ihåg vilket gör mig likgiltig. Ibland ligger jag på drevviksbergets svarta klipprand med händerna nedstuckna under näckrosorna. Jag väntar på att de ska uppenbara sig, sjöjungfrurna, paralysera mig med sin sammetssång och dra mig ner mot de mörkgröna bottenpalatsen.
Det händer att jag drömmer om Greken. Han går längs Götgatan klädd i en guldpläterad rustning. Han har stulit solen och när jag vaknar är sovrummet mörkt.
När jag var liten hade jag ett ticks som föreföll sig i att jag var tvungen att prata i stjärnor. Varje ord ledde till spetsen i femhörningen och var meningen inte klar vid stjärnans slut var jag tvungen att säga några avslutande ord.
Morsan jobbade på äldreboendet jag kallade henne ängladrottning eftersom hon såg livet flimra förbi i korridorerna. På kvällarna satt hon i sammetsfåtöljen med fötterna i ett ångande fotbad. Hon såg på mig med klot lika svarta som de nyfödda kalvarnas. Ofta när vi såg på varandra brukade hon vända sig mot ett annat håll. När hon gjorde det kunde jag känna, snarare än se, hennes ansikte hänga av utmattning.
Det är varmt att uppleva eld och det gör ont att tänka på hur uppradade glasflaskor smälter. Hår brinner fort och farsans hårbotten var sårig av blåsor som växte och sprack i gulnat var. Hud som upplevt eld doftar majbrasa, det sätter sig på samma sätt inuti kroppen som i textil och möbler. Vi fick slänga allt som inte klarade av att saneras förutom våra kroppar som man inte kunde göra något med. När Olof köper ljus på julmarknaden i folkets park blir jag varm om öronen.
Yvonne gav mig en portmonnä i namnsdagspresent och frågade vem som valde mitt namn. Jag är döpt efter hon som drev koladugården i Lärbro, där elden spred sig från maskinhallen. Ibland tänker jag på hur ungdjuren måste råmat när de brann inne. Det måste varit ett fruktansvärt ljud men jag hör det som en vacker och sorgsen visa. Det finns något som kallas robotmjölkning. Det finns blommor som växer längs kalksten och grusvägar. Blåelden är Olofs favorit. Ofta får jag för mig att himlen störtar mot mig i rasande hastighet och så länge jag kan minnas har jag haft en föreställning om slutet som att blåsa in ljust bländande kritvitt. Farsan gav oss fällkniven vi täljde smågubbarna med. Det svåraste var att forma fingrar och öron, ofta täljde Olof gubbarna med mössa och vante.
Första gången jag blir kär är när Billie Lou rör mig strax nedanför tinningen. Det finns något inneboende sorgligt med händers avtryck, förnimmelsen som lämnas kvar efter att beröringen upphört. När vi kysser varandra ljuder en enstämmig ton genom omvärlden. Det påminner mig om att lyssna efter havet i snäckor.
På 50-talet fick Pelle i uppgift att kartlägga hela Sveriges berggrund. Jag har ornitologer i blodet, det är varför jag alltid drömt om att kunna lätta från marken. Förra våren seglade jag och Johan genom Skurusundet där skogar föll huvudstupa ner i vattenspeglingen. Bommen var i trä och jag fick ansvara för att dra duken från sida till sida över den när seglet sänktes ner. Seglet skulle ligga över bommen som grädde på en bakelse från ett konditori. I perfekta veck. Jag var en naturbegåvning sa han. Han hade aldrig sett någon så ung vara så stark och göra jobbet så bra. Storseglet sköt upp som en kniv och skar ett långt snitt genom molnen där solen lyste starkt och fick havet omkring att glimma.
Jag äter kokta ägg till frukost hos morsan. Gulan är rinnig och saltet är salt. Jag ser på morsan på morshåret och morsblicken som alltid verkar vara ett förgäves försök.
En gång hörde jag en uteliggare säga att hon begravt ett barn. Olof väser fråga aldrig farsan om hans barnasorg. Billie Lou är sjukdom. Hon kan inte bli av med den. Eller om hon kan det. Ibland säger hon att hon en dag ska klösa hål i himlen. Det är då hon kommer att bli frisk. Ibland skriker hon men du fattar inte jag är sjuk jag är sjuk jag är sjuk. Mormor berättade om träden som vissnat i Bosarve Lövskog. Skogsstyrelsen fick dispens från länsstyrelsen att ta sig in i naturreservatet och transportera bort stammarna i slutna containrar till värmeverket nere i hamnen. Svart rök ur skorstenarna. Askan spreds dammig med vinden. Men almsjukan hade spridit sig under marken med rotsystemet och ur svampen krälade larver som flög ut som nykläckta skalbaggar. Under loppet av några månader kändes att gå genom skogen som att se sig själv från en ovanlig vinkel och undra om man verkligen såg ut så. Bekant med okänt. Något stulet.
Det finns länder som heter Toga, Tonga, Tuvalu, Tyskland. Farsan jobbade länge med människor i akut sorg. En kvinna han hade i samtal hade en man som dött då han pressats ihjäl i en tryckpress. Efter sådana samtal kunde farsan känna sig naken. Det fanns ingenting eget i verkligheten. Känslan i huden och dofterna omkring föreföll sig tydligare.
Jag bär ett cyklopöga i vardera hand, när jag lägger dem mot Billies bröst ser jag rakt in i hennes förfrusna längtan. Det händer att jag vaknar av ljud som inte låter utan som jag minns. Något ekar från somrar som för länge sedan passerat. Farsan som vrålar över det torrfläckiga landskapet. Det finns bleka små bevis på att du har funnits, pappa.
Morsan ber mig passa saltet hon säger passa saltet är du snäll. Vi ser på varandra eller om vi ser på en punkt någonstans precis bakom den andra,
om det är så vi överlever
Dikt: Dusty Blues
Himlen är en mörkt skimrande tältduk,
uppspänd mellan horisonterna
Höghus som gråa stillastående monument
Jag tänker på alkisen i rullstol
att det var längesen jag såg henne
sitta hopkurad utanför centrumkyrkan
Jag är moloken i novemberljuset
som en slö kniv genom dimridåer
skär jag mig fram genom vida rum
och lämnar konturerna aningen
oskarpa
När jag vaknar virar jag in mig i bomullslakanen och försöker gå baklänges in i drömmen
Första gången jag blir kär
är när Greken rör mig strax nedanför tinningen
det finns något inneboende sorgligt
med händers avtryck,
förnimmelsen som lämnas kvar
efter att beröringen upphört
När vi kysser varandra
ljuder en enstämmig ton genom omvärlden
Den påminner mig om att lyssna efter havet i snäckor
Ofta får jag för mig
att himlen störtar mot mig
i rasande hastighet
och så länge jag kan minnas
har jag haft en föreställning om slutet
som att blåsa in ljust
bländande
kritvitt
Kärleken är likt allt växande,
bunden viljan till framtid
finns ingen vilja
slocknar himlarna
Och samtidigt: döden lever i allt som växer
Jag bär ett cyklopöga i vardera hand,
när jag lägger dem mot Grekens bröst
ser jag rakt in i hans förfrusna längtan
Jag sätter mig på huk vid spårvagnsstationen och trycker handflatan mot den blöta asfalten
Det finns något med väggklockor som gör mig vemodig
En gång hörde jag en uteliggare säga
att hon begravt ett barn
Hon spände ögonen i
förbipasserande
Skrek att hon en dag skulle klösa hål i himlen
Det finns saker jag inte kommer ihåg
vilket gör mig likgiltig
Ibland ligger jag på drevviksbergets svarta klipprand
med händerna nedstuckna under näckrosorna
Jag väntar på att de ska uppenbara sig,
sjöjungfrurna,
paralysera mig med sin sammetssång
dra mig ner mot de mörkgröna bottenpalatsen
Det händer fortfarande att jag drömmer om Greken
Han går längs loftgångarna klädd i en guldpläterad rustning
han har stulit solen
och när jag vaknar är sovrummet mörkt
Det händer att jag vaknar av ljud
som inte låter
utan som jag minns
Något ekar från somrar som för länge sedan passerat
Greken som vrålar över den dammiga fotbollsplanen
Det finns bleka små bevis på att du har funnits,
ännu
