jag har svårt att sluta tänka på din kropp i tunna kläder

fåglar har skurit himlen
klöst sig rakt igenom och lyckats
jag bär hem dem i min pupill

himlen är fångad inuti din iris
kornblå och karg

på avstånd liknar du ingenting
jag skulle inte ens kollat två gånger

ljuset är brutet och det finns inte längre några säkra golv

solen går i blom och ängens blommor vissnar med torkan
din hud är sprucken hud
dina läppar är spruckna av all sol
jag säger att du borde smörja in dem

jag minns när vi två blev förälskade
och förväntan sprang genom gula tunnlar
jag minns att kyparen var snabb och att jag i varje gathörn fann din blick allt mer förtvivlad

i natten är allting tyst och vi låter våra svajiga kroppar ta stöd mot varandra
du är den stora kontinenten och jag den lilla
jag är arabiska halvön och dina händer letar febrilt efter land

jag minns när vi två lagade middag och du med en kniv mellan tänderna skar ett snitt rakt
igenom himlen och lyckades krossa både det ena och det andra
tomma vida ord
dina, eller om de var mina
vi stod i köket och skrek
hytte med knivarna mot varandra

det är morgon nu
glasklar och solbelyst men min kropp kan ännu i känna skillnad på hud

vad finns kvar när två människor slutat att älska varandra?
likgiltighet är det starkaste vapnet
du ser på mig med nonchalans
som ett spegelblankt hav, utan minsta krusning

solen är vit och min hud bär ljustörst
du har dragit för gardinerna och ömsat skinn
jag plockar dina gamla fjäll och tänker att jag börjat sakna dig mer än längta

det är utan smärta jag ser flyttfåglar ge sig av över gränserna eller låter sommaren anlända
med doft av olja och apelsin
men jag har svårt att sluta tänka på din kropp i tunna kläder eller hur dina sandaler brukade
smyga över ljumna klipphällar

---