bergstoppar
kylan som bränner
& våra frusna ansikten
som ser all skada vi gjort
alla blödande landskap
alla bäckar och floder
där vårt fragila blod forsar
naiviteten hittade sitt hem i oss
& vår gästvänlighet
visste inget slut
naturliga skyskrapor
vars arkitekter nu inser
ostadigheten
av gamla minnen,
moln av artificiell rök
på marknivå
dödas vulgära djur
“vi är säkra”
lovar du mig
det finns en sorts skirhet
under oss
vi kan inte vara lyckligare
vi får inte bli lyckligare
du säger
att vi kommer kollapsa
närsomhelst
& jag ser ditt perspektiv
men hör inte ditt syfte
något inom mig
vill rasera,
misslyckas,
det skulle vara
ett tecken på succé
men jag ser hur du vill
att mina ord ska vara overkliga
jag tror
att jag ser tecknen
att jag vet
när vi lämnar toppen
& återgår
till att vara bitska skapelser
i fjärran finns städer
som konsumerar känslor
på löpande band
vi aktade oss
men faran är kvar
brist på luft
det är en så kickad klyscha,
att “kväva varandra”
kvävning
korthus
kortslutning
kapriciösa
kaffedrycker
kapitulation
kollaps
kannibalism
vi fanns endast inom parentes
(tror jag)
det regnar guld
& snart blir vi statyer
av återupplevelser
du vill stanna här uppe,
med eufori under skorna
& en bräcklig himmel
som väntar på vår skörhet
permafrost i ögon
som vill gråta sina avgörande tårar
antagonisera mig hur mycket du vill
hoppet vet hur vi är,
våra beteenden
& diverse skador
det tar över & vilseleder
vi fragmenteras snart
bergstoppen spetsar mitt hjärta
se hur allt läcker ur mig
de permanenta regndropparna
absorberas till slut
en kväll drömmer jag
om vårt fall
fall
fall
fall
/
frihet
en dag där nere,
en oändlighet här uppe
skåda mitt offrande,
din vinst
vill du vara martyr?
eller överlevare?
eller segrare?
fortsätt tro om du måste
men jag är otålig
& vet när jag ser nedfall
vinglandes här uppe sker spelet
| det här är fel nivå |
låt djävulen dra ner oss
från detta paradis
hon vet bäst trots allt
