När svensk-norska bandet Diket släppte sin debut-EP, Och sen kom vintern, 2024 var det som att den fyllde något musikaliskt hålrum. Den myllrande och överraskande folkmusiken i kombination med vardagliga, utsökta texter kom åt något nästan barnsligt lyckligt inuti en. EP:n blev nominerad till en Grammis i kategorin Årets folkmusik, och sedan dess har bandet turnerat och medverkat i festivaler som Roskilde, SPOT Festival och Trondheim Jazzfest. Bandets debutalbum, DIKET I SOLEN I SOLEN, tar med lyssnaren på en promenad genom årstiderna, brusten kärlek och rotmosfärgade landskap.
Albumet inleds med Aprilvisa – en soluppgång där vinterns dammiga rum och bleka nyllen avtäcks av våren. Ljudbilden är mjuk och atmosfärisk, och för tankarna till en vaggvisa. “Nu skiner solen / Och har det någonsin varit enklare att se hur allt blir fulare och fulare.” Det finns ett möte mellan naturen, en nästan pastoral längtan till den, och gestaltningar som är så obotligt vardagliga. I Och jag sa dam di da di kliver vi in i ett uppbrott bakom en läktare, en så rå sorg som inte går att romantisera. Samtidigt växer något levande fram i den mäktiga ljudbilden och naturen som besjäls. Diket lyckas återge sorlet av allt som händer samtidigt, och fångar livet i rörelse.
Karolin är en absolut favorit på albumet. Allt känns så mycket, vi får följa med låtjaget in i maj och den vemodiga förändringen. Visst gör det ont när knoppar brister, osv. Melodin är ängslig och beroendeframkallande. Även Marken rodnar har något extra. Den uppbrutna och lekfulla ljudbilden, tillsammans med melodin som skapar en kittlande dissonans, överraskar lyssnaren.
Favoritserie är lågmäld och flytande, låten målar upp ett vakuum av tristess och orklöshet. Kosenkorva är motsatsen och bryter av soundet helt. Över ett virrvarr av solon, intensiv bas och åttondelstakt lägger Oddbjørn Sponås bars på Sundalsdialekt. Även sångaren Levina Storåkers bekanta röst hörs stämma in i den tuffa och ilskna låten om bland annat hjärtekross och höga hyror. Låten för tankarna till Valkyrien Allstars och sticker verkligen ut från bandets övriga spår.
Något jag plockat upp som skiljer sig från deras debut-EP är ett starkare vemod i detta album. Teman som bostadskris, kroppsbild och en annan typ av diskbänksrealism till skillnad från EP:ns mer drömlika bilder som målades upp. Det är spännande att få sitta på första parkett och se hur bandets musik växer. Droppar och Januari, februari dra ner tempot igen, dessa spår känns inte lika slående som vissa av albumets andra, men bjuder på många utmärkta detaljer som landskap som ser ut som rotmos och fraser som “Januari / allt jag tar i blir som snösörja på marken”. Albumet avslutas med Oslogangar som lägger mycket krut på det instrumentella och en stegrande stämning, albumet leder en sedan tillbaka till början och texten från Aprilvisa. Åren går om och om, och varje gång hamnar man där igen, i det konfronterande vita solljuset.
Dikets tolkning av folk-fusion är storslagen och fylld av musikglädje. Texterna utforskar mer existentiella teman, men samtidigt som kan man sakna det sagolika som EP:ns texter målade upp. Musiken drar åt lika olika håll, och även om de lugnare spåren inte slog till lika hårt, så är detta i sin helhet ett minnesvärt album. Jag längtar redan efter mer musik från Diket.
